utrop af förskräckelse vid skottvexlingen. Utropen kommo från den vackra qvartetten. Alla voro för öfrigt försatta i den mest plågsamma tystnad. Man tycktes liksom vilja begrafva sina ögon i tältduken, väntande att den åter skulle dela sig i tu som nyss förut. Dermed dröjde det dock. Omsider skedde det likväl. Tältväggen drogs åt sidan. Men — hvart hade alla derinne tagit vägen — ingen enda syntes till. Tältet var fullkomligt tomt. Förvånade betraktade man hvarandra. Hvad hade händt? Ingen kunde besvara frågan.
I detsamma hördes likväl hästhofvar ljuda från två håll.
I allén såg man Armfelt med sina två sekundanter till häst, styrande sin väg till staden, på samma gång som ett åkdon med fyra eldiga hästar i full fart krökte om slottets ena flygel och försvann på landsvägen.
Läsaren torde erinra sig Vincents befallning till Zamparelli.
Hvad som passerat vid Ketchenburg tilldrog sig icke så litet
badgästernas uppmärksamhet. Armfelt, som nu åter besökte redouten och
deltog i sällskapslifvet, talade dock aldrig derom. Genom grefve
Stackelberg och furst Menzikoff fick man likväl veta, att Vincents kula
afklippt en hårlock vid ena sidan af Armfelts hufvud, tätt intill örat,
samt att Armfelt, innan han aflossade sitt skott, tillkännagifvit, att han
ej ville döda Vincent, men gifva honom en sådan minnesbeta, att han
för alltid skulle känna sig afväpnad. Han hade också sårat Vincent
i ena sidan af veka lifvet, och derigenom försatt honom ur striden.
Genast efter duellen hade Vincents eget folk hastat till och fört bort
honom.
Men hur mycken uppmärksamhet tilldragelsen än väckte, glömde man den dock snart. Tiden var allt för händelserik, att något, allra helst af så enskild beskaffenhet som det nu passerade, skulle kunna fortfarande utgöra samtalsämnet. Det var blott en liten episod — pikant nog förstås — men ingenting mera. Underrättelserna om nya ohyggliga blodsscener från Paris voro allt för öfverväldigande, att ej uteslutande draga allas uppmärksamhet till sig. Med fasa omnämner historien ännu Septemberdagarne från och med den andra till och med den sjunde, och med huru mycken större fasa skulle de ej emottagas af samtiden.
Fängelserna i Paris voro öfverfulla af anklagade.
Det fordrades i Frankrike den tiden ej mer att hafva begått några brott för att vara brottslig. För att vara det behöfde man endast tillhöra en samhällsklass, som icke hade den allmänna meningen för sig, och ingen samhällsklass hade denna mening för sig, som icke hyllade den terrorism, hvilken, en annan Eumenid, i sällskap med raseriet, förskräckelsen och döden jagade genom hela landet och tronade vid guillotinen. Man behöfde blott tillhöra de adliga klasserna eller pre-
