152
unge konungen, hans uppfostran och själsrigtning från denna stund lågo uteslutande i Reuterholms händer.
Öfverläggande med sig sjelf, slöt han sig flere dagar inne i sina rum.
Nya poster anlände derunder från Sverige, medförande bref från liktänkande vänner. Genom dem erhöll han fullständig redogörelse om ställningar och förhållanden i Stockholm. Allt öfvertygade honom om att Reuterholm begagnat sig af tiden samt skoningslöst aflägsnat en och hvar, som ville häfda något af Gustaf den tredjes testamentariska vilja, och på sådant sätt förstått skapa sig en så fast ställning att, i betraktande af hertigens svaghet, ingenting skulle kunna rubba honom.
Öfverflödigt vore dock att i denna roman följa Armfelt i alla hans olikartade åtgöranden och tankegångar under hans fortfarande vistande i Aachen.
Endast en enda sak måste vi här tillägga.
En morgon, det var mot slutet af September eller kanske i början på Oktober, vandrade han fram och åter i badgästernas park. Utan att han beräknade eller ens anade det, befann han sig ett tu tre omgifven af den älskvärda, den förtjusande — vi höllo på att säga fyrkanten — vi mena qvartetten.
— Välkommen, baron Armfelt! ropade man emot honom, välkommen!
Under det skämtsamma samtal, som derpå uppstod emellan honom och de fyra gracerna, meddelade han dem sin utnämning till minister i Italien.
— Minister i södra Europa! afbröt honom mylady Munk.
— Minister i Italien! inföll furstinnan Menzikoff.
— Minister hos vår Sicilianska drottning, Maria Carolina, utropade den romerska prinsessan Sancta Croce.
Den enda, som ännu icke öppnat sin täcka mun till något utrop, var hertiginnan af Kurland och Sagan.
— Minister, utropade hon dock slutligen, minister hos oss!
I detta sista utrop låg en liten ny tanke.
— Ja, ja, ropade hela den förtjusande qvartetten, ni är vår minister.
— Hvad har ni att göra i den kalla norden; nej, nej, ni tillhör oss, ni tillhör södern.
— Pris vare er regering, som öfverlemnat er åt oss!
— Vet ni, baron Armfelt, vi ha behöft en riddare, och nu skall ni rigtigt bli vår.
— Man talar om allierade i våra dagar; med er skola vi ingå en allians.
— Man talar om en koalition magterna emellan; vi skola också ingå i en koalition med hvarandra, som icke skall gifva någon annan efter.
— En koalition af bara fruntimmer, med er i spetsen. Ah, det skall blifva en förfärlig koalition. Vi sågo på Ketchenburg hvilken magt qvinnan har. Ja, ja! tillhopa äro vi en stormagt, som, om vi äfven
