156
Segerlyckan skulle åtminstone vid denna tid ej förblifva de franska vapnen så särdeles trogen.
De förenade arméterna slogo dem nämligen vid Aldenhoven den 1 Mars, Neerwinden den 18 och Löwen den 22; det var slag på slag. Förlusten af de starka Weisenburgska linierna, som eröfrades af Wurmser, en utmärkt österrikisk general, var förkrossande för det franska banéret.
Lika hastigt som Dumouriez’ krigarerykte uppväxt, lika hufvudstupa föll det äfven, för att aldrig mera resa sig.
Tillbakakastad från alla sina eröfringar, återvände han inom franska gränsen tll lägret vid Maulde.
Krigshären intogs af fruktan och förfäran.
Man antager att det var från detta ögonblick, som han, med kännedom om konventets misstänksamhet och det öde, som förestod en general, hvilken lidit nederlag, fattade det beslutet att kasta om samt öfvergifva det parti han hitintills tjenat såsom en djerf och snillrik chef, och öfvergå till de förbundna magterna, hvaraf likväl följden blef, att han efter hvarjehanda hugskott plötsligt tvingades att söka sin räddning i en oförtöfvad flykt.
Konventet förklarade honom för en fäderneslandets förrädare.
Frankrikes bestörtning blef nu ej mindre än de koaliserade magternas varit förut.
Den 31 Maj ljöd åter stormklockan i Paris.
Samma råa massor, som omgåfvo Tuillerierna och störtade konungadömet den 10 Augusti, omringade nu det i samma palats arbetande konventet, för att krossa ordningens sista skrank.
Konventet gaf äfven, liksom konungen, vika.
Revolutionens vildaste och hänsynslösaste män, Robespierre, Danton, Marat, Collot-d'Herbois, Billaud och Couthon hopsatte en ny konstitution.
Styrelsen anförtroddes med diktatorisk magt och myndighet åt tvenne utskott, det ena det allmänna välfärdsutskottet, det andra det allmänna säkerhetsutskottet.
Tillståndet var mer än fasansvärdt. Snart fans ingen ort, yttrar Ségur den äldre, der icke brottet egde sina skändliga redskap, tyranniet sina spioner, dygden sina fiender och oskulden sina bödlar. Söner angåfvo sina fäder, den fattige anklagade sin välgörare, tjenstehjonet förrådde sin husbonde, broder angaf broder, ingen vågade gifva luft åt sin förtrytelse, knapt vågade man tänka.
Den af England från Frankrike emottagna krigsförklaringen af den 1 Februari besvarades några få dagar derefter.
Regeringens statssekreterare, Greenville och Dundas, inlemnade till både öfver- och underhuset den 11 Februari ett konungens bref, hvari parlamentet delgafs, att franska regeringen utan allt föregånget tillkännagifvande och i strid mot den allmänna folkrätten anbefalt och utöfvat fiendtligheter, så till gods som person, emot det engelska folket, samt att samma regering på föregifna, de mest ogrundade skäl, derefter
