Af Tiberi palats återstår numera endast en obetydlig ruin; men naturen är ännu lika underbart intagande, ön ligger der, lik en flicka, brinnande af kärlek, berusad af tjusande synbilder, svalkande sig i en marmorbassin. Ännu i dag tyckes den drömma om forna tider och i orangernas balsamiska flägtar andas kärlek.
Mannen i den röda uniformen hade rest sig upp. Inkommen i golfen, kastade han en lång blick, full af hänryckning, omkring sig.
Att se Neapel, säga neapolitanerne, och sedan dö. Dö? Nej, det var ej en dödstanke, som uttryckte sig 1 den unge mannens ansigte; det var fullt af lif och helsa, fullt af kraft och ungdom, fullt af ett friskt behof att handla och tänka, att beundra och njuta. Att se Neapel, säger Du Paty, och sedan lefva.
Synkretsen är begränsad af amfiteatraliskt mot hafvet sluttande höjder, beskuggade af gröna vingårdar och guldgula oranger, af mörka lagerskogar och kaktushäckar. Ur hvarje dalgång flägtar en hel verld af vällukt oss till mötes. Naturen synes här endast vara till för att blomstra och utandas sin kärlek. Blommorna tyckas från himmelen låna det praktfulla i sina färger, och frukterna suga sitt blod ur jordens eget hjerta. Pausilippos spets speglar sig med en klarblå skugga i vågornas spegel, och Procita, Ischia och Nisida gunga såsom oaser på den rörliga vattenytan. Här höjer sig en af dessa täcka italienska villor, der reser sig ruinen af ett tempel, helgadt åt Diana eller Venus Genetrix, erinrande om Roms verldsbeherskande välde, likväl numera — såsom sjelfva detta välde — endast en ruin.
Himmelen hvälfver sig också här så hög och luftig, så blå och glänsande. Man skulle kunna tro, att den utgöres af ett enda gudaöga, som strålande af glädje hvälfver sig omkring oss.
Hafvet är högblått och klart. Det är upplöst safir; det är en himmel af vatten under dig, liksom himmelen är ett haf af luft öfver dig.
Men den lilla båten har redan ilat längre in i golfen, dagen skridit framåt, och Neapels af palats krönta höjder träda inom synkretsen.
Sköna syn!
På ena sidan Portici, Herculanum och Pompeji och på den andra Pausilippo och Chiaja samt i fonden Vesuvius.
Vår resande hade lagt ifrån sig kikaren. Han behöfde icke ett synrör för att se. Föremålen trängde sjelfva in på honom.
En djup suck höjde endast hans bröst.
Skalderna berätta, att Parthenope, en sirén, dotter af floden Achelos och sånggudinnan Calliope, bodde mellan Capri och Italiens kuster. Hon hade hufvud och kropp af en qvinna ända till midjan; men återstoden liknade en fogel. Genom ljufheten och harmonien i sin sång lockade hon de förbiseglande. Oraklet spådde, att hon skulle förgås, så snart en man kunde motstå hennes sång och ord.
Detta är myten om Neapel, som i äldre tider äfven kallades Parthenope.
Ännu i dag är Neapel en tjusande sirén bland verldens städer,
