gardinerna voro prydda med guldfransar. En triton, äfven i guld, med ett instrument af snäckor i den ena handen och med en kommandostaf, liksom befallande utsträckt öfver vågorna, i den andra, prydde förstäfven. Fartyget var för öfrigt hvitmåladt, med ornament i guld.
Mot solen glänste den lilla jakten, sjelf en liten sol på vågen.
Ett större sällskap rörde sig der i praktfulla drägter, beskuggadt af det uppspända tältet, under det jakten med en glimmande blixts snabba fart, lifvad af den från fördäck ljudande musiken, dansade fram mellan de lekande, liksom med gnistrande silfverskir smyckade vågorna.
Vår engelsman trodde sig ett ögonblick förflyttad midt in i en förtrollad féeriverld, och likväl befann han sig endast i verkligheten; men i en verklighet, som bar alla tecken af en poetisk fantasiverld, af en skön förtrollning.
Men hvilken öfverraskning uttrycker ej i denna stund hans ansigte! Hastigt lyfter han upp sitt hufvud, rynkar sina ögonbryn, koncentrerar sin blick och för kikaren till ögat.
Kikaren tycktes nästan växa fast vid hans öga, så länge fortfor han i den obeqväma ställningen, ihärdigt betraktande det föremål, som tilldragit sig hans uppmärksamhet.
Hvad är det han betraktar?
Från en flaggstång, prydd med sirater, och öfver hvilken en förgyld kunglig krona glänser, utvecklar sig en svensk gul och blå flagga.
Det är den han betraktar, och hvarifrån hans blickar ej tyckas vilja skilja sig.
Då han slutligen sänker kikaren, tager han af sig hatten och helsar flaggan. Men i detsamma vänder jakten för att styra bättre upp i vinden. Och i denna stund — det var endast ett flyktigt ögonblick — ser man mellan tältets gardiner ett intagande fruntimmersansigte. Det var icke brinnande, neapolitanska ögon, som mötte honom, det var blåa, klara ögon. I blicken flammade icke en dold Vesuv af medvetna passioner, utan glänste ett mildt svärmeris ljufva eld. Här glödde ej söderns förbrännande himmel, utan nordens, af fjällarnas eviga is tempererade stråle.
Det södra Europas qvinna är skön, moget skön. Hon känner värdet af sin qvinliga gratie, begriper hjertats välde, är en frukt, som vet, hvartill den duger. Den nordiska qvinnan deremot är en dröm om skönheten, en aning om sin qvinliga gratie, en fantasi om hjertats välde, en blommas svärmiska och vårfriska lifsyttring.
Idealet är poesi i norden, det är verklighet i södern; men hvar är det skönast?
Med en orolig, lång och längtande blick följer han den bortilande jakten. Omsider tyckes han återkomma till sig sjelf.
Hans ögon flamma, hans kind lifvas, och hans ögonbryn draga sig beslutsamt tillhopa.
— Årorna upp! kommenderar han, seglen för full vind! Vänd! Besättningen verkstälde ögonblickligt hans befallning.
