NIONDE KAPITLET.
Drottning Maria Carolinas Cameriera Maggiore[1]
— Bär upp mina saker dit, befalde vår engelsman ett par karlar af roddarne och pekade på ett af de hamnen närmast belägna palatsen. Fråga efter Leonardo Moriconi, värden på stället. Vill han veta, från hvilken I ären, så svaren blott: open the door, och dermed nog. Slupen lägger ut till norra stranden af Molo, blott en man stannar qvar här på utpost, i fall jag vill något. Ni ha förstått mig.
— Ja, herr löjtnant.
— Du följer mig, tillade han derefter till en af manskapet, som i sin klädsel skilde sig ifrån de öfriga.
Det var en starkt bygd karl med ett friskt och öppet ansigte.
Utan att gifva akt på de vimlande och brokiga grupper, som rörde sig korsande omkring honom, krökte han af längs hamnen till venster och hastade fram i rigtning mot kastellets yttersta bastion.
Castello Nuovo är omgifvet af Largo del Castello, ett af Neapels största torg. På den sidan, hvarifrån vår resande kom, prydes platsen af prägtiga alléer.
Innan han begaf sig in i alléen, befalde han sin följeslagare dröja på afstånd.
— Du skall följa mig, icke för nära, men på tillräckligt afstånd för att ej lemna mig ur ögonsigte. Du hör?
— Jag hör.
Derefter inträdde han bland de promenerande i alléen, räknande träden på den ena sidan. Då han anlände till det tjugonde, stannade han.
Länge förblef han likväl icke ensam. En äldre person med svart skägg och hvit spetshatt, samt insvept i en kort, mörkbrun kappa, nalkades honom.
— Excellenza, yttrade han, klockan är sju.
— Hon felar fem minuter.
— Fem minuter.
— Lösen är rigtig. Hvart för ni mig?
— Kom!
— Gå före mig, jag följer efter.
Largo del Castello är prydt med flere fontäner. Den ryktbaraste ibland dem är Fontana Medina. I midten af en stor marmorbassin höja sig tre statyer, och öfver dessa reser sig en Neptun med treudden. Höga vattenbågar utgå från statyerna, framför allt glänsande äro de tre, som spruta sin evigt rinnande kristall ur treudden.
- ↑ Öfverhofmästarinna.
