Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/175

Den här sidan har korrekturlästs
171

— Han lemnade mig depescherna till ers excellens.

— Intet mera?

— Han befalde mig att iakttaga alla försigtighetsmått, som vid en vigtig beskickning kunde vara nödvändiga.

— Och hvilka försigtighetsmått har ni iakttagit?

— Jag har förtöjt slupen vid Molo, posterat en man nere vid hamnen, samt anbefalt en annan att på afstånd följa mig.

— Men ni bär likväl er uniform, det är redan en oförsigtighet.

— Jag trodde, att den engelska uniformen var aktad i Neapel.

— Ingen är det mera, och likväl — men ni känner ej Neapel.

— Skall mitt vistande här blifva långvarigt?

— Läs sjelf er chefs ordres.

Williams läste den och fann, att han var helt och hållet stäld till general Actons disposition.

— Har ni något att anmärka emot ordern?

— Långt derifrån, ers excellens. Jag är icke van att göra anmärkningar emot min chefs befallningar.

— Bra! Jag behöfde här en pålitlig officer; och då min gamle vän, er chef, skickat er, är jag öfvertygad att valet är godt. Från denna stund räknar jag er också bland mina vänner och skall hafva fullt förtroende till er karaktär och ert omdöme. Er tjenstgöring torde blifva ganska mångfaldig, brydsam nog emellanåt. Först och främst vill jag, att ni skall lägga af uniformen. Förstå mig rätt, löjtnant, den blottställer icke er, men fast hellre mig. Hvarje dag klockan nio på morgonen vill jag se er här. Apropos, ni får ej misstycka, om jag till en hufvudsaklig del kommer att öfverlåta mitt kommando öfver er åt en annan.

Ett flygtigt missnöje uttryckte sig härvid i Williams ansigte.

— Ni skall ej få skäl att klaga öfver ombyte af befäl. Jag skall sätta i mitt ställe den vackraste befälhafvare, som någon ung militär kan önska sig.

General Actons sätt att uttrycka sig var kort och godt, hans hela väsende var allvarligt, nästan prosaiskt. Utan allt broderi, höll han sig till sitt ämne.

Men ehuru Williams i sin ställning till generalen sökte antaga samma egenskaper, färgades hans kinder likväl af en lätt rodnad vid dessa generalens ord.

Emot hans vilja framstack något af hans inre.

— Kanske ni aldrig tjenstgjort, löjtnant, under något fruntimmer?

— Aldrig, ers excellens.

— Ni är ung och skall snart lära er det. Ah, här finner jag en liten biljett, känner ni igen denna stil?

— Det är amiral Hoods.

— Från Englands hafsörn, ja, det är Hoods. Ni ärar ju honom högt?

— Hvem skulle ej ära segraren vid Corsica?