172
— Nåväl, tag detta bref och öfverlemna det sjelf till egarinnan.
— Befaller ers excellens något mera?
— Vänta litet. Hvad tänkte man inom engelska flottan om revolutionens framsteg i Frankrike?
— Att hela Europa deremot mäste väpna sig.
— Europa har äfven gjort det. Och hvad väntade man af ett sådant krig?
— Segrar och framgång.
Acton rynkade ögonbrynen och stod tyst, liksom begrundande.
— Seklet hvälfver en vulkan i sitt bröst. Dess utbrott måste qväfvas, såvida dess lågor icke skola förqväfva oss.
Han knöt härunder så häftigt sin hand, att de blåa ådrorna syntes i den hvita huden.
— Huru bedömde man ombord på flottan det sätt, hvarpå man i Frankrike behandlat drottningen, Marie Antoinette, och hennes förflyttning till conciergeriet?
— Förbittringen var allmän, vreden och förtrytelsen enhällig. Det fasansvärda våldet tycktes smärtsamt röra hvar och en enskildt.
— Min drottning är också djupt uppskakad af sin olyckliga systers öde.
Hans ansigte var i detta ögonblick blekt och dystert, men fullt af kraft och beslutsamhet. Starka lidelser arbetade inom honom. Efter en stund återvände likväl hans tankar till Williams.
— Var beredd, min vän, tillade han härefter, på hvad helst jag än kan uppfordra er till. I dag gäller det måhända bara en tjenst åt en dam, en annan dag torde det gälla vigtigare frågor. Er chef har mitt förtroende; han visste, hurudan den mannen borde vara, som jag behöfde, och då han ibland hundrade valde er, skall ni säkert ej svika i mod och redbar handling. Så der ja! Uppsök nu damen med det der brefvet. Det är sant, jag vill äfven skrifva några ord.
Och generalen skref några rader på parfymeradt rosenpapper och förseglade det.
— Der ute väntar er, tillade han, då han lemnade Williams biljetten, samme ciceron, som följde er hit. Han känner redan min vilja, följ honom.
Williams fördes genom en labyrint af gångar till en motsatt sida af palatset. Snart stod han i ett annat gemak. Men han fick ej tid att betrakta den sydländska prakt, som här omgaf honom, innan han tillsades af en kammartjenare att begifva sig in i de inre rummen. Först då han inkommit i ett litet kabinett, lemnades honom ett ögonblicks tid att se sig omkring.
Detta kabinett var ett litet förtrollande rum. Dekoreradt i purpur och silfver, skimrade det af glans och ljus. Yppiga blommor sträckte sina doftande grenar upp ur vaser, placerade på en balustrad utanför fönstren. Fönstren voro öppna, purpurröda och fina nät voro spända i fönsterbågarne. Den i rummet fallande dagen gaf derigenom åt föremålen ett visst rosenskimmer. Möblerna stodo liksom rodnande inför hvar-
