174
»skall jag mottaga en officer, skickad från amiral Hood. Officerns namn är Williams.»
— Nå väl, har jag ej skäl att anmärka ert dröjsmål? Att låta ett fruntimmer vänta en halftimme, en hel halftimme, min gud, det är rigtigt engelskt, herr löjtnant. Jag hoppas att Neapels natur skall förändra er mycket till er fördel. Jag har sett flere komma hit, rigtiga engelsmän, men resa härifrån äkta neapolitanare. Och regeln gäller nästan ännu mera engelskorna. Ett porträtt, taget af dem innan vår sol uppvärmt dem, skulle de ej känna igen efter att ha varit här en månad. Neapel eldar själen och hjertat, eldar ögat och kinden. Åh, vi skola göra underverk med er, min herre!
Under det hon talade, betraktade Williams henne.
Hennes gestalt var ej mera vårblommans, och dock var den någonting ännu mer än blott en blomma; den tjusade såsom en mogen och ädel frukt. Man tyckte sig nästan se blomman innanför fruktens glänsande skal.
Hon egde ett visst öfvermått af fetma, icke ovanligt hos den italienska qvinnan. Proportionerna voro icke desto mindre symmetriskt fullkomliga. Ju mer Williams granskade henne, desto mer fann han att hon var en qvinna med verkliga egenskaper att eröfra, hvartill hon egde många vapen i formernas behag, i blickarnes glans och läpparnes vällustigt intagande småleende. Det lilla öfvermått af fetma, som Williams tyckte sig finna hos henne, ökade i stället för att minska hennes qvinliga gratie. Gratierna uppenbarade gig hos henne, liksom vore de, för att så uttrycka oss, smått lukulliska gourmander.
Det var något af en glänsande och inbjudande drufva hos henne.
Hvad mer likväl, han var icke ditkommen för att intagas af henne, icke ens för att beundra henne.
— Jag hoppas på er tillgift för den försummade halftimmen, upptog Williams hennes yttrande, och skyndar att godtgöra försummelsen genom att lemna er denna skrifvelse från amiralen. General Acton skickar särskildt denna lilla biljett.
— Jag har redan förlåtit er, min herre, men hoppas att ni ej förnyar ert fel. I norden lär man använda femtionio minuter att sucka och en minut att skämta. Vi deremot sucka en minut och skämta resten.
— Hood är sig alltid lik, fortsatte hon, sedan hon kastat en hastig blick i brefvet, alltid samma tvärhuggna allvar, alltid samma lefvande general-ordres, alltid bref, skrifna på en kruttunna eller på en laddad tjugofyrapunding. Min gud, han är icke blott en engelsman, han är hela England: en enda plumpudding från hufvudhåret till fotabjellet; och hvem kan likväl låta bli att älska honom? Känner ni hans hustru? Hon måste rigtigt vara en atlantens gudinna för att kunna trycka till sitt hjerta en sådan tredäckare. Här skall ni få se, hvad han skrifver. Han tyckes i hvarje rad salutera mig med ett kanonskott. Nå-å, verkligen — han skrifver äfven om er. Hans penna är ändå icke alltid en muskedunder. Vill ni höra?
