»Hans namn är Williams», läste hon, utan att Williams fick tid att besvara hennes fråga, »det är ett godt namn. Han är tapper. Det är hvad som torde behöfvas. Han är beslutsam. Det är hvad fruntimmer tycka om. Han är trogen, pålitlig och tystlåten. Ni har begärt en sådan officer af mig, emedan ni fåfängt söker motsvarande dygder inom Neapel.»
— Medgif likväl, afbröt hon sig sjelf, att han talar precis som en muskötkula; men hör vidare.
»Han skall gå i döden för er, om ni behandlar honom redligt; han skall döda er, men icke förråda er, i fall ni behandlar honom oredligt.»
— Skulle ni det? frågade hon Williams.
Hennes fråga utgjordes mindre af ord än af den blick, som nästan dansade fram ur hennes strålande ögon.
— Amiralen skämtar, min fru. Jag skulle hellre döda mig sjelf än er, och det af tvenne skäl, först derför att ni är fruntimmer.
— Ni skulle således icke kunna döda ett fruntimmer?
— Omöjligt.
— Men om hon blefve er otrogen?
— I fall hon en gång verkligen älskat mig, vore det alltid mitt fel.
— Jag aktar er filosofi; men låt mig nu höra det andra skälet, ni ler — ni är således ej bara butterhet, det gläder mig — nå-å, det andra skälet.
— Ni är utnämd till min förman, och jag känner min pligt att lyda er.
Williams log verkligen, då han yttrade detta.
— Upprigtigt, ni erkänner således mitt förmansskap? Jag tackar er, jag var i sanning rädd för den punkten.
— Amiralen vill det, och det är nog för mig.
— Det är således blott amiralen ni lyder och icke mig; men om jag skulle hitta på att bli svartsjuk på amiralen?
— Hvad ni befaller skall jag lika punktligt uppfylla, som om det stått på en general-ordres.
— Åh, det är gudomligt. Ni ser i mig blott en general-ordres. Nå väl, då vill jag äfven begagna min magt och utfärda en ordres. Böj knä, min herre; hör ni, jag befaller er att böja knä för mig.
Williams dröjde ett ögonblick. Han visste icke hvad han borde göra, än mindre hvad han skulle tänka.
— Står det kanske icke i reglementet, att ni skall böja knä för er befälhafvare, i fall han befaller det?
— Nej, min fru.
— I Neapel känna vi intet annat reglemente än det, som finnes skrifvet i våra hjertan. Studera det, och ni skall få helt andra tankar.
— Nåväl, jag lyder! Och han böjde sig ned på ett knä.
— Måhända väntar ni nu, att jag skall befalla er att göra mig en förklaring … en … en … en …
