som att uppmärksamma ett annat fruntimmer, än det man älskar. Antager ni mig till läkare?
— Och om jag skulle göra det?
— Då lofvar jag er, att ni skall blifva botad.
Hon hade knappast uttalat meningen, förrän ljudet af ett kanonskott nådde deras öron.
— Hvad är det?
Man hörde ett skott till … åter ett … och så vidare …
— Drottningen kommer tillbaka från sin utfärd. Man saluterar henne från fästningen. Det var rätt illa det, jag hade ännu haft mycket att säga er. Låt mig se.
Och hon upptog den lilla annotationsboken, som liknade ett liljeblad.
— Alldeles det. Jag kom ihåg, att det var något. Er tjenstgöring måste redan begynna i afton.
Williams hade börjat föreställa sig, att den der så kallade tjenstgöringen endast var ett skämt; men hvad hon nu yttrade framstälde hon med ett utseende af så mycket allvar, att han förändrade tanke.
— Ni skämtar således icke? frågade han likväl.
— För det man skämtar ofta, tro ni engelsmän att man skall skämta ständigt. Det är icke det minst besynnerliga begrepp, ni göra er om ett fruntimmer. Nej, nu talar jag allvarsamt; jag talar till och med mer än allvarsamt; jag talar upprigtigt. Och för att med några få ord gifva er ett begrepp om vigten af ert uppdrag, vill jag i korthet nämna för er att — förskräcks blott icke, om ni nu får höra litet politik — att en koalition emellan Europas norra, östra och södra magter håller på att grundläggas här, och det — emot vestern; det vill egentligen säga emot Frankrike. Den är redan grundlagd, torde ni anmärka; men jag säger er, att den ännu icke är mer än halffärdig. Således — en koalition. Det är ju en dristig plan af oss fruntimmer, det; men, ser ni, Frankrike har stora öron, ordentliga syracusaöron, som höra milsbredt omkring sig, och ögon, rigtigt onda ögon i hvar vrå, och vår mask får ej falla, förrän vår koalition är fullfärdig. Vi äro icke ens säkra i vårt eget palats och behöfde alltså en person, till hvilken vi kunde sätta ett oinskränkt förtroende, för att såsom en slags utpost skyddande vaka, då vi öfverlägga. Ni ser, hvilket förtroende man sätter till er. Icke sant — men jag behöfver ej fråga er derom — jag ser i edra ögon, att ni redan hyser tillgifvenhet för mig och skall använda hela er omtanke för att kraftigt uppfylla mina små uppdrag.
Hon klädde allvaret i skämtets drägt.
— I afton måste drottningen tala vid en utländing af stort inflytande. Jag väntar honom omkring kl. elfva. Vi veta att hvarje hans steg är bevakadt; till och med att vår egen betjening är köpt. Icke utan skäl frukta vi för hans säkerhet, ja, för hans lif. Vi våga ej lämna vårt förtroende åt någon underordnad person, ni rynkar er panna — ah, min herre, jag ser hvad ni tänker — men kom ihåg att det
