178
gäller staters öden. Under sådana omständigheter är ingen plats obetydlig. Det vigtigaste ändå, min herre, är för er, att jag vill, att ni skall lyda mig och mottaga denna nyckel samt i afton kl. elfva insläppa nämde person genom en liten port, som ni skall finna i hörnet midt emot Arsenals-dammen. Ni förstår mig. Lösen är Marie Antoinette, med ett kort uppehåll mellan namnen, hvarunder han lyfter på hatten. Se här — ni tager ju emot nyckeln?
Williams kunde icke neka henne det.
— Men — icke sant — ni lemnade mig äfven en biljett från general Acton. Låt se. Ah, den generalen! Vet ni hvad han skrifver? Han uppmanar mig att vara så förståndig som möjligt i mitt samtal med er. Den grobianen! Herr löjtnant, har jag kanske icke varit förståndig.
— Alldeles obestridligt.
Jubel- och lefverop från folkets sida fylde i detta ögonblick luften.
— Jag måste möta henne. Farväl, min herre!
Då Williams bugade sig för att lemna damen, föll hans blick åter på taflan, som så mycket tilldragit sig hans uppmärksamhet, då han inträdde.
— Vågar jag bedja er om en ynnest? frågade han.
— Om mer än en, min herre, men skynda er blott.
— Är denna tafla ett porträtt eller en fantasibild?
— Ni skall få veta det en annan gång.
— Hvarför icke nu?
— Jag har sagt en annan gång. Hör, man nalkas hit, farväl.
Då Williams lade handen på dörrlåset för att aflägsna sig, hejdade han sig likväl ånyo.
— Ni måste tillåta mig ännu några ord.
— Låt höra. Men ni ser, att jag har brådtom.
— Ni förnekar ju ej, att jag fått böja mitt knä för er?
— Nå-å?
— Att jag hållit er hand i min och kysst dess hvita sammet.
— Hvad menar ni dermed?
— Att jag svurit att lyda er?
— Än sedan?
— Att jag emottagit ett vigtigt uppdrag af er?
— Det är sant.
— Att ni är min chef?
— Er amiral, vill ni säga.
— Att ni åtagit er att blifva min läkare?
— Hvad vill ni säga med allt detta?
— Ni känner ju, hvem jag är?
— Visserligen.
— Nåväl, jag har också en önskan.
— Och jag beviljar den i förväg.
