— Anmäl mig hos abedissan; men var god och gör det nu genast. Jag har vigtiga saker att säga.
Vincent talade med lugn, och portvakterskan gick. Vi förbigå de svårigheter, som mötte Vincent, innan han slutligen fick tillstånd att tala med Wanja; men, van att besegra de största hinder, gjorde han det äfven nu.
— Wanja, Wanja! klagade han, då han återsåg henne.
— Prisa gud, Vincent, och klaga ej.
Vid dessa Wanjas ord var det, som om en ljungeld af vrede och förbittring lyst till i hans svarta öga.
— Förbannelse, ropade han, hänförd af passioner och qval, förbannelse öfver en verld, som plundrat mig på sällhet och lycka, som bedragit mig i mitt hjertas tro, i min själs kärlek, och som nu — i denna stund — sönderbryter den sista länken, hoppets länk, emellan mig och himmelen, emellan mig och gud. Allsmägtiga försyn, hvilken förfärlig dårskap är icke hela mitt lif! Lik en underjordisk gång, utan solens glädjande ljus, har mitt lif fortgått; fortgått i det arma hoppet att det skulle leda till ett mål af sällhet. Jag har arbetat förgäfves, mma plågor hafva varit Ixionshjul och mina händers verk Sisyfiklippor. Förgäfves! Det är förfärligt att nära vid grafvens rand nödgas säga till mig sjelf, att man arbetat förgäfves. Förbannelse!
Lik ett retadt vilddjur, fattade han i det jerngaller, som åtskilde honom och Wanja, och skakade det, som för att sönderbryta det.
Wanja hade nedfallit på sina knän och sammanknäppt sina händer. Hon bad för honom en tyst bön.
— Hvartill tjenar det att sända böner till himmelen? Hvem har bedt, om icke jag! Hvartill gagnar det att näpsa sina passioner? Hvem har gjort det mera än jag? Hvad lönar det mödan att vara trofast? Hvem har varit det i högre mått än jag? Du förrådde mig, och jag förlät dig; du förråddes, och jag svor att hämnas dig. Din skönhet bleknade bort i en annans famn; men jag tillbad ännu skelettet. Du var ett lik för andra, endast för mig en engel. Himmelen skall kalla min kärlek hedendom, menniskorna skola kalla den vanvett. Krossa mig, du himmelens blixt, att jag må förgås i min vrede och icke vakna till fasan af ett lugnt samtal med mig sjelf. Måtte jag få dö, under det att en åsknatt ännu rasar i mina ådror!
Wanja reste sig upp. Äfven hon hade under loppet af det senare året förändrat sig mycket. Elden i ögat närdes icke mera af några stormande inre lidelser; också brann den mattare, utan att vara mindre klar. Den var ej så stark som förr, men renare.
— Vincent, sade hon, du beklagar dig öfver verlden. Verlden har ej förbrutit sig emot dig. Du är orättvis i din vrede, men all vrede är orättvis, och gud skall förlåta dig. Den enda, som förbrutit sig emot dig, är jag. Du säger, att du icke dess mindre älskade mig, men om du gjort det, så hade du förlåtit mig, och om du förlåtit mig, så förbannade du icke verlden. Din kärlek har offrat mycket, det är
