Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

182

sant, mycket på jordens, men intet på himmelens altare. Den egde samma stoftets anletsdrag som min egen. Inga förebråelser komma derför öfver min mun; ack, nej, men blicka in i dig sjelf, Vincent, vänd dig till gud med dina tankar, sök frid i djupet af ditt sargade bröst. Bed, Vincent, bed!

Vincent hade stillatigande lyssnat till hennes röst; denna röst var för honom ännu en vällust; var musik från hans ungdom, ett eko från lyckliga dagar.

Hans lefnads nedgående sol talade ännu i djupet af hans själ om minnet af en långt för detta försvunnen morgonsol.

Han kände, huru kall lifvets slutliga natt närmade sig och huru mörk den utbredde sitt bårtäcke öfver honom. I sitt hjerta skakades han af en förfärlig frossa. Striden der var en strid för hans timliga och eviga väl. Ett ögonblick visade fantasien honom Wanja, visserligen icke mera ung och skön, som i forna dagar, men förklarad af ett heligt skimmer, liksom af en gloria, och — ännu mera — han tänkte sig ett ögonblick till och med knäböjande vid samma altare som hon. Fantasibilden var för honom hänförande, men den försvann snart såsom en irrbild. Den var den sjunkande solens sista strålbrytning på det luftiga molnets flygtiga dimma, men då i nästa ögonblick strålen slocknade der, var det natt icke endast på jorden, utan för honom äfven i himmelen. Portarne hade för alltid störtat in i hans själ emellan det närvarande och det tillkommande. Alltsammans var blott en grushög inom honom.

Den röst, som bjöd honom att hämnas de oförrätter han lidit, var mägtigare än den, som bjöd honom försoning.

— Förbannelse öfver dig! ropade han, vänd emot Wanja. Förderfvet, brottet, svagheten med sina mörka skuggor af qval och bekymmer hafva kommit öfver mig i din skepnad. Må den rättvise guden straffa dig!

Vincent brann af lidelser.

— Bedårad af mina lidelser, har jag böjt knä till och med för dina laster. Förblindad ända till svaghet, blef jag icke dina dygders, utan dina synders riddare. Jag hoppades att årtiondens trohet skulle återgifva mig en förlorad lycka. I detta hopp styrktes jag, då Armfelt försmådde dig, och du, sårad i din qvinliga fåfänga, utlemnade honom åt min hämd. Blott detta enda ord: hämd! hvilken mängd af uppoffringar och förödmjukelser inbegriper ej det! Af kärlek hade jag icke mod att hämnas, förrän du sjelf bad mig derom. Huru gnagdes likväl icke min själ af den tärande förebråelsen för en ohämnad, kränkande skymf! Blodsarbetet i Aachen krönte ej ödet med framgång. Sårad, nära döende, bars jag från duellplatsen. Min arm, som aldrig förr darrat, darrade, då jag stod emot min lefnads fiende. Stunden var för mig af samma vigt, som hade jag stått inför den högstes domstol. Armfelt kom, lättsinnigheten sjelf. O, min gud! gifves då ingen rättvisa? Wanja, ditt öga mulnade endast, då du underrättades om att