min hand felat; du borde ha fält tårar för hvarje droppe blod, som flöt ur mina ådror. Du vill afbryta mig. Hör mig till slut. Ditt syndaregister skall blifva fullkomnadt. Den oädla frukten af din förbjudna kärlek öfvergaf Sverige, bortjagad från sin lyckas och äras gryende morgon af ditt brott, af din vanfräjdade börd. Hvad har jag gjort? Glömmande mig sjelf, har jag sökt honom från land till land, från stad till stad. Med ett blödande, ännu icke läkt sår, har jag genomkorsat Europa, sändt emissarier till andra verldsdelar, men allt förgäfves. Han tyckes hafva försvunnit från jorden. Endast för en villig blick från ditt öga skulle jag ha skjutit mig för pannan och sökt honom i himmelen. Men hvad rör dig hvad jag gjort eller hvad jag lider? Du har ej tanke för något annat än för ditt eget hjerta, och deröfver herskar såsom en förtrollning endast den, som sköflat din frid, plundrat din ära, röfvat din dygd och sedan förkastat dig. Hvilken hånande ironi! Afbryt mig icke. Måttet är ännu icke fullt. Vet du, hvarför jag i denna stund infunnit mig här?
Wanja blickade rädd och fruktande på honom.
— Jag kom, fortsatte Vincent, för att ändtligen föra dig ur denna lefvande graf och återgifva dig. …
Wanja höjde sin panna upp emot honom. I det bleka ansigtet vidgade ögonen sig. Forskande betraktade hon Vincent, liksom för att i hans kalla drag utleta hvad han ville säga.
— Återgifva mig, upprepade hon långsamt.
— Efter åratal kom jag med ett budskap, som ånyo skulle fylla ditt bröst med glädje och lycka, med sällhet och frid.
— Du skulle ha funnit …
— Hvad jag fåfängt sökt i Europa, förgäfves efterspanat i Amerika, ja, jag har funnit honom här … här …
— I Neapel?
— Ja.
— Honom?
— Ja.
— Min gud!
— Och då jag hastar hit, lifvad af en glädje, som jag icke förmår uttala, finner jag dig färdig att för evigt begrafva dig inom dessa murar, för evigt slita alla band med verlden.
Wanja gömde sitt ansigte i sina händer. En smärtsam strid rasade inom den svagas bröst.
— När lyckan kommer, finnes du icke mera för den, fortsatte han. Så länge vi sökte sällheten, fans icke den för oss; när den söker oss, finnas icke vi för den. I brottets spår, i ditt spår, Wanja, vandrar förbannelsen. Ve oss!
— Sjelfva din invigningsstund, fortfor Vincent, som Kristi brud, blir ett brott emot den verld, som ännu en gång icke allenast vänligt ler mot ditt varma modershjerta, utan manar dig att tusendubblad ägna hela ditt återstående lif åt en son, som du i födseln vanärat.
