tycktes en viss oro visa sig hos honom. Nästan nyfiket blickande omkring sig, syntes han spanande undersöka hvarje föremål.
— Wanja, började han, så snart hon slutade.
Hans röst var icke häftig som förut, snarare hviskande.
— Äro vi ensamma, tillade han, alldeles ensamma?
— Jag eger rättighet att vara ensam denna sista stund.
— Du frågar mig, hvad du bör göra?
— Ack ja, säg mig.
— Luta hit ditt öra — så der — nåväl.
— Nåväl …
— Fly, Wanja, fly!
— Allsmägtige gud!
— Du har ej ett enda ögonblick att förlora, kom, kom!
— Omöjligt, nej! Det var ej om ett sådant råd jag bad dig.
Förskräckelse och häpnad målade sig i Wanjas anletsdrag.
— Du kan lätt komma ned i trädgården.
— Lemna mig, för guds skull, lemna mig!
— Vid östra hörnet af trädgården har muren rasat. Utan svåright skall du kunna öfverstiga den. Kom!
— Fresta mig ej! Bort, bort ifrån mig!
— Inom klostret väntar dig grafven, en graf, der sjelfva uppståndelsen endast är döden. Lyd mig!
— Du är förfärlig!
— Verlden vinkar dig med lif och glädje.
— Förskoning!
— På andra sidan om muren skall du mottagas af din sons armar.
— Af hans famn!
— Du skall känna hans hjerta klappa mot ditt.
— O, min gud!
— Du skall få blicka in i hans öga.
— Tyst, för all del, tyst! Jag tror man redan kommer hit! Hör du!
— Skynda dig. Din son väntar.
— Du vet ej, hvar han finnes.
— Vi skola gemensamt finna honom.
— Klockan slår.
— Dröj ej. Kom! Nästa ögonblick är det för sent. Hvad du vill göra, gör genast.
— Och du har sett honom?
— Jag svär det vid den eviga försynens straffande allmagt.
— Steg nalkas.
— Tveka icke; nu eller …
— Styrk mig, allsmägtige gud! Hör …
— Man sjunger.
— Processionen kommer för att hemta mig. Hvad skall jag besluta mig till?
— Välj emellan lif och död.
