Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs
15

skap med några skotska frimurare och blef denna ordens ifrige befrämjare. Gustaf invigdes också i hemligheterna: men ansåg dem på intet vis farliga. Carl visste bättre att begagna sig af svenskarnes vurm för ordnar, hvilken här tillika underblåstes af den håg för det mystiska, som tillhörde tidehvarfvet. I Carls händer befann sig således en kedja af förtrogna bröder, hvilken sträckte sig igenom hela Sverige och lydde sin högste styresman med ett förtroende, för hvars beskaffenhet de flesta medlemmarne sjelfva icke gjorde sig rätt reda.»

»Men Carl sjelf liknade trollmannen, som Göthe beskrifver: han hade uppkallat andar, men han glömde, att han sjelf befann sig i deras våld. Män med slugare hufvud än Carl förstodo att just igenom ordens hemliga magt gripa hans själ och beherska den.»

Konungen såväl som hertigen tillhörde således från början frimureriet båda två. Men den förre gjorde det, så mycket han äfven hängaf sig deråt, likväl icke såsom hertigen till sin egentliga lifsuppgift. För konungen var och blef frimureriet väl en mägtig, tilldragande detalj, hvaremot det för hertigen var och blef en genom hela hans lif gående hufvudsak. De orediga och magtlystna lidelser, som arbetade inom honom, funno i frimureriets mysterier ett naturligt omhölje[1].

  1. Då vi här tala om frimureriet, anse vi oss skyldiga att en gång för alla upplysa derom, att vi endast tala om det, sådant det var före och under tidpunkten för denna berättelse. Våra dagars frimureri är någonting helt annat. Skilnaden emellan frimureriet då och nu är ungefärligen som emellan en åskdiger, molnfyld och stormig natt och en klar, ren dag. Vi få också erinra om, hvad vi redan i ett föregående kapitel härom yttrat.

    Med hänsyn dertill att vårt frimureri nu är förvandladt från tre till tolf grader, vilja vi också begagna detta tillfälle för att här återgifva hvad skalden Carl Dahlgren i sitt lilla arbete om det svenska frimureriet derom yttrar, så lydande:

    »Lika så litet det låter göra sig att omskapa de tre första graderna i orden till ett nytt med nya och helt andra ceremonier än de gamla, utan att i och med detsamma göra ett kors öfver hela frimureriet, lika så litet tro vi det går an att inom det nödtorftiga omfånget af tre grader nu mera låta orden bestå, sedan högre grader eller afdelningar en gång tillkommit. Dessutom är allt detta, rätt uppfattadt, något blott och bart chimeriskt, ty mer än hvad de tre första graderne i sitt innersta ega att erbjuda, kunna de högre icke hafva att gifva. Hvad alltså ursprungligen meddelades i tre afdelningar, är nu afstyckadt t. ex. hos oss i tolf, hvaraf stormästaren har den högsta, äfvensom hos honom sjelfva grundstenen till byggnaden är förvarad: sanningen och slutet. Föröfrigt må man icke föreställa sig, att ju icke det hela har till sina delar, liksom dessa till det hela, ett inbördes och bestämdt sammanhang, så att allt är liksom trappsteg för att uppkomma till sjelfva målet, dit man sträfvar. Mycket vore härom att säga, ett enda kunna vi dock icke underlåta att påpeka, och som torde undfallit de fleste, nämligen, att alltsammans är sammanfogadt liksom till en drama, ej för något enstaka eller enskildt fall, men för ett allmänt och gemensamt: hela slägtets så väl som hvarje enskild menniskas gång fram till sin bestämmelse.»

    Dahlgren afslutar sitt lilla arbete med följande önskan:

    »Vår slutönskan är den, att han, som är hela verldens trefaldt store byggmästare, måtte upprätthålla, beskydda, bevara och till sanningens kunskap och utöfning leda vårt samfund och alla dess medlemmar, att broderlig samdrägt, trohet och enighet inom och utom tempelmurarne måtte råda bland oss alla, och det svenska frimureriet, bibehållande sitt gamla allvar, sin manliga kraft och sin varma