spetshattar, sådana som man begagnar dem här. Allt tyst och stilla, som om vi gjorde ingenting. Du begriper.
— Fullkomligt, herr löjtnant. Befaller ni något mera?
— Half elfva är du åter här. Lemna mig.
Uppassaren gjorde hel höger-omvändning och aflägsnade sig. Man kunde af hans rörelser, hans ställning, till och med af hans svar lätt gissa sig till, att han var mera soldat än egentligen uppassare.
Så snart Williams blef ensam, började han syna de upptagna kläderna, af hvilka han tog hvad han ansåg mest lämpligt. Sin omklädnad verkstälde han raskt och fort, såsom en man, hvilken är van att betjena sig sjelf.
Moriconi serverade honom supén. Den var lätt och angenäm. Efter resan smakade den honom särdeles väl. Resor gifva aptit.
Williams bebodde tvänne rum en trappa upp. På sidan åt gården fans en liten altan, öfver hvilken tvänne palmer beskuggande utbredde sina breda blad.
Solen stod redan i nedgången. Lätta skuggor utbredde sig också öfver de inre delarne af staden. Williams tog plats på altanen för att njuta af aftonens svalka.
Vid foten af de kolonner, som uppburo altanen, fans en annan altan, omsluten af spaliéer, klädda med vinrankor. Dörrarna till denna nedre utbyggnad voro försedda med fönster och ledde in till osterian eller sjelfva källarsalen.
Glada sånger och bullrande samtal hördes der nedifrån; men Williams lät ej störa sig. Han hade icke på länge njutit behaget af en ensam stund och öfverlät sig deråt desto hellre nu, som han helt nyligen ute på Neapels golf sett en syn, icke allenast skön och intagande, utan ännu mera oväntad. Först nu gaf han sig också tid att njuta af sin öfverraskning.
— Under det han ännu svärmade, upptagen af sin själs fantasier, återkom uppassaren. Häftig i sina rörelser, uttryckte dennes ansigte behofvet att tala.
— Har du uträttat hvad jag befalt?
— Här äro kapporna och hattarne.
— Träffade du hamnposten?
— Han har erhållit er befallning.
— Behåll en kappa och en hatt för din räkning. Vi måste genast ut.
— Herr löjtnant …
— Gif hit min värja. Nå-å?
— Kanske bör jag omnämna, att jag har mött en person, som ni säkert ej väntade att träffa här.
Williams såg på honom.
— Ni skall bli ändå mera förundrad, herr löjtnant, då ni får veta, hvilken det är.
— Säg ut hvem du menar.
