— Visserligen är ni mer än giftasvuxen här. Men sedan man efter en nordligare naturs lagar hunnit till mognare år, är det äfven en glädje att komma hit, hit till Neapel. Klimatet, lifvet, naturen, allt föryngrar här våra hjertan.
— Ni har rätt. Luften är full af passioner.
— Genomglödgad af kärlek.
— Född i England, har jag ej lefvat, förr än jag kom hit. Lifvet här är förtrolladt, det är ett stort, ett fortsatt kärleksäfventyr.
— Förunderligt! ni är engelska och jag ryska, båda älska vi vårt fosterland, och ändå nödgas vi afundas det lilla Neapel. England och Ryssland ega också kärlek, men hos er är kärleken ett parlament, der man diskuterar det förnuftiga i den, hos oss ett vinterpalats, der man murar in våra hjertan; här — endast här — är den poesi, sång, improvisation, en gondoliervisa på vågen, en canzonette på gatan — en sonnett i lunden. O, det är förtjusande!
— »Buon giorno, mio Signor! Gosse var flink och skynda dig till din år»…
Myladyn gnolade denna strof ur en af Neapels mest populära folkmelodier med en mild och mjuk, men nedstämd, som hon trodde, blott af sin väninna hörd röst.
»Vänta, Signor!» — inföll den andra — »till Ave Maria slår» …
Huru sakta de båda skämtande damerna än gnolade de få orden, hördes de likväl af någon förbivandrande.
— »Ha, ha, ha, ha — det rör mig ej — ha, ha, ha!»[1] svarade också en högt sjungande stämma från gatan.
Förskräckta öfver inpasset, tystnade de samtalande i vagnen, men förskräckelsen måtte endast ha varat ett ögonblick, ty snart började de åter.
— Jag tycker likväl att man nästan skrattar för mycket här, anmärkte den ena.
— Ni är melankolisk.
— Nordbon är alltid litet melankolisk, fast man ej rigtigt märker det, förr än man kommer hit. Till och med då jag ler och skämtar, tycker jag ändå alltid att det ligger som en tår i djupet af mitt hjerta.
— Kanske måste också jag erkänna det; men jag beklagar mig ej deröfver.
— Icke jag heller. Neapolitanskan känner icke som vi, icke så djupt.
— Icke så hjertligt, icke så innerligt.
— Allting är bara, hvad skall jag säga, bara skämt hos henne. Hos oss ligger en perla af allvar äfven på botten af vårt skämt.
— Hjertat är en leksak här.
— Kärleken är en toilettprydnad.
— En blomma fäst vid en balklädning.
- ↑ Se Nicanders samlade dikter.
