af palatset, närmast arsenalsdammen. Ljudet kom från den sida, hvarifrån de okände karlarne nyss kommit.
Ögonblicket derefter hördes hvinandet i luften af en kastad sten. Stenen träffade kristallkulan — ljuset slocknade — och glasbitarne föllo klingande ned på trappan.
Ett rop af förskräckelse hördes dervid från fruntimren på andra sidan om gatan.
— Låtom oss lemna detta ställe!
— Dröj ett ögonblick! Se dit åt! Se!
Dessa ord från vagnen vägledde Williams uppmärksamhet, och han såg nu i nattdunklet en ensam person, omsorgsfullt insvept i sin kappa, närma sig från samma sida, som hvisslingen hörts.
Mannens steg voro lugna och jemna och, att döma deraf, tycktes han hvarken ana eller frukta någon fara. Likväl dröjde han icke på stegen, utan hastade fram.
Williams förmodade, att det var denne man, för hvars skull han postade här. Hon misstog sig ej heller deri. Då mannen hunnit fram till porten, kastade han en forskande blick omkring sig, hvarefter han halfhögt mumlade ett namn, dervid förande handen åt hufvudbonaden. Då Williams igenkände den öfverenskomna lösen, lemnade han sin plats bakom pelaren och öppnade porten utan att vexla något ord med främlingen.
Våldsamt klappade dock hans hjerta, då han såg honom försvinna i förstugan och han åter läste till porten.
— Qvinnor, qvinnor! yttrade han för sig sjelf.
Det låg så mycken förebråelse, man skulle kunna säga så mycket hån i det sätt, hvarpå han uttalade dessa få ord, att endast ett hjerta, tärdt af djup smärta och svartsjuka, kunde gifva dem ett sådant uttryck.
Han tänkte på det nyss inpasserade fruntimret.
Men ljudet af en ny, hastigt framstött hvissling nådde honom åter. Denna gång kom det från motsatt håll, eller från det, åt hvilket de okände, tvetydigt klädda karlarne aflägsnat sig.
— Det var han, hviskades det från vagnen.
— Kände ni igen honom?
— Man stängde porten. Skola vi vänta, tills han återkommer?
— Ack, nej, låtom oss lemna det här stället. Kör, kusk!
Ekipaget satte sig derpå i rörelse och försvann snart åt St. Luigi.
I detsamma fann sig Williams omgifven af flere personer, och en grof hand lade sig bakifrån på hans axel.
Williams qvarstod ännu på nedre trappsteget. Då han erfor handens tryckning på sin axel, gjorde han en hastig vändning mot angriparen, på samma gång han med ett snabbt språng förflyttade sig högre upp på trappan. Rörelsen var så kraftig, att den okände släppte sitt tag.
Williams värja glänste i samma ögonblick i hans hand.
— Corraggio, animo! ropade en röst från de anfallande.
