Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/204

Den här sidan har korrekturlästs

200

— Gripen dem! inföll polissergeanten.

Men i detta ögonblick uppträdde en ny person på scenen.

Denna gång var det ett fruntimmer. Hennes ansigte var betäckt af en slöja.

— I drottningens namn, tilltalade hon gendarmerna, befaller jag er att aflägsna er!

— Hvem vågar här befalla i drottningens namn? anmärkte sergeanten. Lys hit, befalde han en fackelbärare.

— Jag!

Med en behaglig rörelse kastade fruntimret dervid tillbaka sin slöja.

— Bort med er!

Gendarmerna sänkte gevären. Sergeanten tog ett steg tillbaka. Efter en stund var platsen fri. Vakten hade endast bortfört de under striden stupade såsom välfånget rof.

Williams hade i fruntimret igenkänt det vackra porträtt, föreställande en badande qvinna, som han sett hos öfverhofmästarinnan.

Ansigtet var eröfrande och intagande. Håret föll i täcka, blonda lockar ned mot halsen och gaf åt hennes utseende ett nästan obeskrifligt tjusande behag.

— Följen mig, mina herrar, tillsade hon Armfelt och Williams.

Williams gaf ett tecken åt sina karlar att begifva sig hem, hvarefter han följde Armfelt, som slutit sig till det okända fruntimret och jemte henne hastade uppför de breda trapporna.

Då de passerat vestibulen och inkommit i ett större, blott med en svag lampa upplyst rum, bad Armfelt Williams vänta der, med löfte att snart återkomma. Armfelt dröjde emellertid, och Williams hade tid att derunder göra sina anmärkningar öfver hvad som tilldragit sig. Något deraf trodde han sig förstå, icke allt.

Af samtalet emellan de två damerna i vagnen slöt han, att svartsjukan ledt dem dit i afsigt att spela en otrogen älskare ett spratt.

Att den otrogne älskaren var samme person, som

    till Neapel fyra personar, hvaribland Benedict Mori, såsom anförare, samt Peter Pasquini och Vincent Mori, Benedicts bror, såsom handtlangare, hvarvid Acton tillägger, att saken ej var något påhitt eller origtig uttydning, utan en verklig händelse, som, enligt Actons uppgift, intygas af den ransakning, hvilken neapolitanska domstolarne företagit. Att Piranesi bestrider general Actons uppgift, faller naturligtvis af sig sjelft. I sitt tryckta bref till Acton yttrar han emellertid följande:

    »Af de många bref, jag skrifvit till mördarehufvudmannen Benedict Mori i Neapel, hafva tre fallit uti edra händer. Och hvad innehålla de? Hvad säga de? I sig sjelf blott ett enda ting, nämligen att Benedict är en förträfflig karl, emedan han ständigt är underrättad om allt, hvad baron (Armfelt) gör; de säga att han må använda penningar och använda dem utan att bekymra sig, ej för att mörda baronen, utan för att till pricka veta alla hans företag, ej för att lossa ett pistolskott på honom, utan låta följa honom, ifall han tager till flykten, ej för att sticka en dolk i hans hjerta, utan för att upptäcka hans gynnares konstgrepp.»

    Angifvaren i målet Stephan Setola uppgaf emellertid att han, under den tid han umgicks med Mori och Pasquini, upptäckt deras afsigt att mörda Armfelt.

    Såsom delaktig i förföljelserna mot Armfelt nämnes äfven Anton Zamparelli m. fl.