Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

202

— Porträttet i det lilla täcka rummet, der jag först hade nöjet se er, är alltså er systers.

— Elaka menniska, ni har föresatt er att ordentligt tvista med mig. Porträttet — ni menar det badande fruntimret, — ni har kanske der fått se litet mer, än ni bort få se och blifvit betagen, icke sant? — Men för att nu afkyla ert blod, får jag upplysa er om att porträttet är — en fantasibild, som jag ärft efter min mormor, och helgonen må veta, om icke det är den saligen hädangångnas eget konterfej. Lika mycket dock, min syster skall säkert finna sig på det högsta smickrad af att ni funnit någon likhet emellan henne och den gamla, naturligtvis glorvördiga i de efterlefvandes åminnelse. Så ja, låtom oss nu sluta med den saken och omsider komma till det ämne, hvarom jag egentligen har att tala med er.

— Är det en ny ordres, ni vill utfärda?

— Ni tänker bara på ordres. Hvad det England likväl måtte vara lätt att styra, som blott eger rigtiga ordres-menniskor. Nej, min herre, jag vill nu i stället anklaga er för ett ganska groft subordinationsbrott.

— I sanning, ni är ett farligt öfverbefäl.

— Försvara er, om ni kan. Ni har narrat mig, narrat mig mera än man brukar narra ett fruntimmer.

— Jag?

— Ni har uppgifvit er vara engelsman.

— Jag är i engelsk tjenst.

— Men född svensk. Förnekar ni ert rätta fädernesland?

En mörk skugga utbredde sig öfver Williams ansigte.

— Jag kunde svara, att jag ej eger något fädernesland.

— Ni är en skicklig advokat.

— Icke så, min fru. Man kan vara född — äfven utom samhället.

— Samhället förskjuter aldrig män sådana som ni. Men ni har ej narrat mig endast i ett fall, utan äfven i ett annat.

— Det har åtminstone varit ofrivilligt.

— Skall jag bevisa er, att ni ej är upprigtig?

Williams insåg, att Armfelt redan upplyst öfverhofmästarinnan om hvem han var. Försynen hade dock en gång för alla brutit sin staf öfver honom, och sedan han nu inkommit på en annan bana, ville han fortgå på den. Det förgångna och närvarande skildes af en afgrund.

— Min fru, yttrade han derför och fattade öfverhofmästarinnans hand; jag inser att ni känner mig, men, om ni vill att jag skall qvarblifva här, vill att jag skall lyda er, vill att jag skall kunna gagna er och edra vänner, ännu mera, vill att jag skall, om så erfordras, med nöje våga mitt lif under uppfyllande af edra befallningar, så lofva mig en enda sak, den att jag får förblifva, hvad jag nu mera också är, engelsman. Jag kan ej här redogöra för alla skäl till min önskan — nog af — jag ber er — tala vid baron Armfelt härom, och han skall inse det rigtiga i min begäran. Lofva mig att tala vid honom.