— Ni vidhåller således för öfrigt, att ni eljest varit upprigtig i allt, hvad ni hittills förtrott mig?
— Så vidt jag vet, har jag varit det.
— En annan sak också; amiralen anmodade mig, att jag skulle blifva ert sjuka hjertas läkarinna.
— Amiralen skämtade.
— Min pligt är emellertid för det första att bevisa, det ni ej varit alldeles upprigtig emot mig, och för det andra att bota ert hjerta.
— Min fru!
— Följ mig, min herre; men hvad ser jag der?
— Ingenting, ingenting, endast en obetydlighet.
Halfdunklet i rummet och lifligheten i samtalet hade hindrat öfverhofmästarinnan att märka och Williams att tänka på en liten hudristning, som han under striden erhållit i axelbladet.
— Vid alla helgon! ni blöder — kom, kom — en mjukare hand än min skall förbinda er — kom — kom.
— Williams följde henne. Under det glada, skämtande jollret, som tycktes utgöra hela hennes natur, kände Williams att det klappade ett godt och vänligt hjerta, åt hvilket man oskrymtadt kunde förtro sig.
I hennes handlingssätt låg för öfrigt någonting hemlighetsfullt, som retade Williams nyfikenhet.
Sedan de passerat genom en lång sträcka af rum, stannade de vid en liten dörr.
— Ögonblicket är nu inne, då jag börjar kuren att bota er sjukdom. Ni skulle väl gerna se, att den vackraste handen i Neapel förbinder det der såret i axeln.
— Jag förstår er icke.
Hon svarade ej; men öppnade dörren.
— Ser ni der ett fruntimmer, som arbetar.
Williams såg nedanför ett staffli, hvarpå en tafla stod med frånsidan vänd åt honom, den nedre delen af en blå sidenklädning.
— Ännu ett ord tillade hon, hit in får ingen löjtnant Williams komma — hit får endast — men det är sant, jag måste således stänga dörren för er.
— Min fru …
— Hit får endast en viss Döring inträda — och ni är icke en Döring, utan en Williams — ni har ju varit fullkomligt upprigtig emot mig — icke sant?
Alla Williams föresatser försvunno på en gång. Hänförd störtade han förbi öfverhofmästarinnan och fram till taflan.
Louise Posse föll i hans armar.
