204
TOLFTE KAPITLET.
Erinringar.
Efter långa tider återsågo Louise och Döring hvarandra; återsågo hvarandra, sedan de öfvergifvit hoppet att någonsin göra det. Kärleken, i vanlig betydelse, hade för dem liksom upphört, och ändock upphörde icke deras hjertan att lefva för hvarandra. Det är det eviga i en ädel och sann kärlek, att motgången icke dödar den, utan i stället förädlar dess vilkor och ändamål. På djupet af deras väsenden glödde samma känsla som förut, men den egde en annan karaktär och bar ett annat namn. Hvad de förut varit för hvarandra, det blef nu målarekonsten för Louise och det offentliga lifvets värf för Döring, men i båda fallen eldades de af samma känsla nu som förr. Hvar och en af dem fortgick sin bana med en fridfull, stilla och lugn hänförelse. Hvarje rik ande suger alltid sin lifskraft ur någon djupare böjelse; der en sådan ej finnes, vissnar kronan bort och faller blomman af. Hos Louise var det hennes kärlek, som målade, tecknade, skapade; hos Döring var det kärleken, som bröt honom en väg som krigare. Under det de öfverlemnade sig åt sina värf, egde verlden ännu ungdom, skönhet och helsa för dem. Emedan deras kärlek var sann, egde den också nog styrka att för dem öppna nya utsigter öfver verlden, utan att derför förråda sig sjelf. För hvarandra voro de allenast en någon gång ljudande hemlandsröst i deras hjertan, en stundom uppflammande, men hastigt försvinnande stråle på minnets himmel, eller en morgondröm, som i obevakade ögonblick ännu sänkte sig ned i deras tankar. Och för framtiden? Man kunde säga att de för hvarandra ej hade en framtid, emedan de till och med saknade allt hopp att åter träffas, men icke dess mindre egde de — i sina hjertans och sina tankars skönaste och ljufvaste stunder — äfven en sådan.
Prinsessan Sofia Albertina började sin länge påtänkta och i all tysthet länge förberedda utrikes resa redan under sommaren 1792. Louise Posse var en af hennes älsklingar och således också en gifven följeslagarinna. I öfrigt utgjordes Sofia Albertinas hofstat af ett urval af hennes mest tillgifna vänner, såsom hofmästarinnan Silfversparre, född Sinclair, hoffröken Dona, kammarfruarna, mamsellerna Forsberg och Christiernin, grefvarne Gyldenstolpe och Stenbock, baron Stael v. Holstein och pagen Westfelt. Fröken Rudensköld hade som en särskild grace erhållit tillstånd att få förblifva hemma. Ett löfte till Armfelt att i hufvudstaden vaka öfver hans intressen band henne der.
Adlerstjerna hade med bref från hertig Carl på senare tiden anslutit sig till hennes lilla resande hof.
