Under sommaren 1792 besökte prinsessan flere tyska hof och anlände till Wien omkring hösten. Vid fastlagstiden 1793 uppehöll hon sig i Rom, der hon med förekommande artighet bemöttes af påfven. Från Rom begaf hon sig till Neapel, der hon vistades vid den tid, då dessa händelser passera.
Louises intagande och mildt svärmiska väsende gjorde henne snart och lätt älskad af alla, med hvilka hon kom i någon beröring. Äfven drottning Maria Carolina fäste sig vid den täcka och genialiskt drömmande flickan. Så snart derför drottningen erfor, att hon med framgång idkade målare-konsten, öppnade hon med den största beredvillighet sitt tafvelgalleri för hennes dagliga besök. Ännu mera, man erbjöd henne till och med att bebo ett par rum på slottet, på det att hon under sitt arbete icke skulle sakna något af den beqvämlighet, hvarvid hon var van. Dessa rum stodo i förbindelse med den våning, som innehades af öfverhofmästarinnan, hvilken också med nöje åtog sig att för fröken Louise vara på en och samma gång både en beskyddarinna och vän.
Louise kunde säges lefva i en annan verld än alla de andra, som omgåfvo henne; hon lefde nämligen ganska uteslutande i naturens och konstens rike. Italien hade också öppnat för hennes själ omätliga utsigter i dessa fall. Naturen syntes henne liksom en skön och idealiserad konst och konsten tycktes henne här vara en fulländad natur.
Neapels många kyrkor och kloster äro också lika många målarekonstens helgedomar.
I slottet Capo di Monte beundrade hon den formella skönheten i Titians teckning samt prakten i hans färger, och i Correggios målningar hänfördes hon af den själfulla och ljufva ömhet, som han så rörande förstått att uttrycka.
»Att måla», yttrar sig en konstdomare, »var för Correggio att älska». I vilket djupt intryck skulle icke också hans taflor göra på Louise, för hvilken att älska var detsamma som att måla.
Omgifven af flere redan färdiga kopior, dels af Correggios, dels ock af Guidos och Albanis mästerverk, var hon, då Döring inträdde, sysselsatt med ett originalstycke, föreställande ett utbrott af Vesuvius. Visserligen målade hon icke denna stund, men, begrundande framför taflan, beräknade hon, vid skenet af de tända vaxljusen, partiernas ljuseffekter.
Åsynen af Döring var likväl en ljuseffekt i hennes hjerta, för hvars intryck hon glömde allt och störtade i hans armar.
Träffad af ett hårdt och förkrossande ödes slag, hade Döring öfvergifvit Sverige och dess hufvudstad. Från föreställningen att tillhöra en aktad familj, från tron att ega ett värderadt namn, från hoppet att snart få sluta ett älskadt väsende till sitt bröst, från öfvertygelsen att vara inne på en bana, som skulle föra honom till ära och utmärkelse, fann han sig på en gång öfvergifven och ensam, man kunde säga bedragen af hela sitt föregående lif.
En enda tanke lifvade honom. Tanken att öfvergifva allt, liksom
