Frimureriet saknade ännu då en verkligt organiserad ledande vilja, all egentlig sammanhållande och bestämmande inre kraft. Det rörde sig såsom en projektil, hvars centrum ej ligger i midten, oegentligt än hit än dit.
Vare sig att det var hertigens egen ingifvelse, eller att ingifvelsen kom från någon af hans vänner, lika mycket; men ett beslut sattes snart i verket för att åstadkomma en sådan der verklig medelpunkt, hvaromkring i afmätta och harmoniska proportioner allt det öfriga kunde sluta och röra sig.
I sådan afsigt grundlades och uppstod hertigens så kallade sanctuarium.
Detta sanctuarium — ett slags kapell — en liten helgedom — anlades på slottet i hertigens egen våning. Ehuruväl naturligtvis i ganska diminutiva proportioner, liknade det så mycket som möjligt det innersta och heligaste i Salomos för alla ordensvurmar vid denna tid ständigt hägrande tempel.
Äfven här hade man ett förhus eller ett yttre församlingsrum, också det till sina ytterväggar fyrkantigt såsom i Salomos tempel. Inuti var förhuset deremot genom tjocka murar afrundadt, så att det närmade sig till en något oegentlig elips.
Att förhusets ovanligt tjocka väggar med sina många nischer för öfrigt måtte haft sitt eget ändamål, kan gerna ej betviflas, ehuru det numera väl för alltid förblifver en oafgjord sak[1].
Från förhuset inkom man i bönrummet. I midten deraf stod funten. På sidorna derom voro flere rum, tre på hvardera sidan. Från bönerummet kom man till det allra heligaste. Detta, det allra heligaste, var afdeladt i tvenne särskilda afdelningar. Den första af
- ↑ Vid en under loppet af de senare årtiondena i slottet företagen reparation, då de gamla tapeterna i ett rum skulle utbytas emot nya, upptäckte man en i väggen väl inpassad liten dörr eller lucka af jern. I nischen eller fördjupningen derinnanför fann man, sedan luckan blifvit uppbruten, ett icke så litet antal böcker, hvaribland tvenne af särdeles utmärkt, praktfull och dyrbar egenskap. Dessa två böcker, till formatet stor folio, voro inbundna i blåa sammetspermar, öfverlastade med silfverornamenter af gedignaste halt. Innehållet var icke mindre lysande. På de vackraste och finaste pergamentsblad innehöllo dessa codices en hel serie af mästerligt utförda gestalter, klädda i rikt färgskimrande ordensdrägter, från den första till den högsta graden. De belysande förklaringarne, som förekommo, motsvarade i fulländad textning allt det öfriga. Titelbladet angaf emellertid icke hvilken orden denna urkund tillhörde. De öfriga mindre böckerna gåfvo dock någon anledning till det antagande, att man hade en af de ordensurkunder framför sig, som, bland andra, förorsakade så mycken misstro emellan konung Gustaf den tredje och hertig Carl. Tillåtes det oss att göra en gissning, skulle vi vilja antaga, att de två stora praktverken utgjorde ritualen till den franska frimurarelogen l'Orient. Hertigens inträde i denna orden väckte nämligen Gustaf den tredjes största missnöje.
Måhända var det i någon af dessa nu angifna nischer, som man upptäckte den lilla boksamling, hvarom vi här nämt.
Förhusets eliptiska form lämpade sig för öfrigt alltid förträffligt för framkallande af så kallade andehviskningar och dylikt.
