208
lertid som en domsbasun i tåg och vant, dessa orkanens bästa harposträngar. Vågen dånade under mig. Jag tyckte att jag befann mig i ett på samma gång både gungande och ljungande åskmoln; och likväl midt i orkanen, midt i den brusande kolsvarta natten, hvad tror du jag hörde?
— Du hörde.
— Din röst, Louise, mild — lik en engels.
— Och jag talade till dig?
— Du talade icke, du sjöng.
— Och hvad sjöng jag?
— Du manade mig att frivilligt anmäla mig hos amiralen och bedja honom att få öfverbringa den vigtiga depeschen.
— Och gjorde du det?
— Jag anmälde mig, men han nekade. Han hade kommit till samma öfvertygelse som det öfriga befälet, att företaget var omöjligt. När jag likväl ihärdigt fullföljde min begäran, började han dock lyssna dertill, och — af vänskap, af faderlig välvilja för mig, jag är öfvertygad derom — samtyckte han slutligen. Sedan man tagit dubbla afskrifter af depeschen och kamraterna ingått med hvarandra och med mig ganska betydliga vad, tryckte amiralen mig i sin famn, och jag lemnade skeppet under besättningens hurrarop, endast åtföljd af min tjenare, Ärlig, som på intet vilkor ville tillåta mig att begifva mig ensam af.
— Du förskräcker mig.
— Utkommen på vågen, hissade jag min egen flagga.
— Hvilken? Din egen?
— Ihågkommer du den stund, då vi först träffades?
— Ganska väl; du trodde då att jag var en liten gosse.
— En page, jal Men mins du ej, att du, på det jag ej skulle se hvart du begaf dig, då du lemnade mig, knöt en liten hvit batistduk för mina ögon?
— Ack ja, jag mins, jag mins!
— Vid mitt första besök hos prinsessan ville jag sedan återlemna den, men du tillät mig att behålla den.
— Äfven det kommer jag ganska väl ihåg.
— Sedan dess, Louise, har den aldrig lemnat mitt hjerta, utom det ögonblick, då jag hissade den såsom flagg på masttoppen af min slup.
— Ah!
— Lik en hvit dufvovinge sväfvade den öfver mig 1 natten, lik en hvit dufva flög den öfver syndafloden under mig, lik ett snöhvitt och rent liljeblad, hvarpå jag tyckte att vår kärlekshistoria en gång stått skrifven, lotsade den mig genom stormen.
— Och … och …
— Och jag kom ganska lyckligt fram till mitt mål, genomdränkt af saltvatten, det är sant, men frisk till själen och glad till hjertat. Fyra timmar senare var jag åter om bord hos min chef och emottogs
