210
att på duken återgifva de ljufva syner, som sväfvade förbi hennes inre öga, då hon i detsamma hörde något, berördt af hennes fot, klinga till på golfvet, och då hon blickade ned, såg hon något glimma emot sig. Hon upptog det, det var ett litet fruntimmersporträtt, infattadt i guld och ädla stenar. Hennes kind skiftade färg och hennes läppar darrade vid anblicken af det ovanligt sköna ansigte, som fäste sina mörka, blixtrande, i varma färger lefvande ögon på henne.
Hvad hon dervid tänkte och kände, veta vi icke; men penseln föll ur hennes hand, och betraktande det lilla porträttet sjönk hon åter tillbaka på sin stol.
Då Döring uppdrog den lilla batist-duken, hade medaljongen, som funnits deri, fallit derur ned på stolen och derifrån på golfvet.
Döring följde öfverhofmästarinnan. Något skämt vexlades ej nu
dem emellan. Tysta gingo de framåt. Återkomna i samma rum, der
Armfelt lemnat honom, gaf hon honom en vink att dröja, hvarefter
hon sjelf begaf sig in i ett inre rum, lemnande honom ensam.
Med läsarens tillstånd vilja vi följa henne.
Efter att ha passerat några mindre halfupplysta rum, inträda vi slutligen i en starkt upplyst salong.
Uteslutande tilldraga sig de der församlade personerna hela vår uppmärksamhet.
I midten af rummet finna vi ett stort, rundt bord, omgifvet af taburetter. Vid bordets öfre ända presiderar drottning Maria Carolina. Hon är icke mera ung, men ändock en verklig skönhet, om icke inför en sträng estetisk blick, dock inför hjertats, inför mankönets. Majestät och behag hade hos henne införlifvat sig till en Afrodite, som visserligen icke nyss uppstigit ur vågen, men som i stället visste att befalla öfver den. Framför allt var hennes hy bländande, hvarigenom hon omskimrades liksom af en morgonsol. Hennes blickar och leenden, medvetna af sitt värde, visste så väl att gifva hvad hon sade och tänkte sin rigtiga betydelse. Till höger och venster om henne sutto män, hvilka läsaren redan känner, nämligen Armfelt och Acton. Vid bordet fann man för öfrigt några personer, hvilka vi, då de ej vidare förekomma i detta arbete, lemna derhän. På bordet låg en karta öfver Europa utbredd.
Vid åsynen af allt detta förstod man så väl att en vigtig öfverläggning här egt och egde rum.
— Depescherna äro således färdiga, yttrade drottningen till general Acton, i detsamma vi inträda.
— De ligga här, ers majestät, redan förseglade att afgå. Befaller ers majessät något mera?
— Befaller? Min gud, med en kär syster i conciergeriet och inför revolutionsdomstolen i Paris har man icke mycket att befalla. Säg
