regerar förklädd och okänd på osterian hos Moriconi under namnet Zamparelli.
— Vidare.
— I Sverige agerade ni en artig minister-resident för hertigdömet Altenburg, här spelar ni understundom rollen af en gammal, fattig och utlefvad munk och understundom — jag vill nästan säga — en högst gåtlik röfvarhöfdings roll.
— Har ni slutat?
— Innan jag öfverlemnar depescherna, måste jag veta hvem ni är. Vid mitt sista samtal med baron Reuterholm i Stockholm yttrade äfven han, att han ej rigtigt kände, hvem eller hvad ni egentligen är.
— Har ni något mera att tillägga?
— Icke för det närvarande.
— Ni uppfordrar mig att förklara, hvad och hvem jag i sjelfva verket är, och jag skulle kunna, utan att bedraga er, svara, att jag har betydt icke så ringa i verlden och ännu torde betyda något; svara, att jag har betydt intet och i denna stund mindre än intet, och ej heller bedraga er deri. Ni förstår mig ej. Under tider, då verldsomhvälfvande idéer och händelser, mägtiga politiska och sociala krafter störta, stridande på lif och död, tillhopa öfver folk och samhällen, så kan en man, såvida han är utrustad med en fast och beslutsam vilja, betyda mycket och på samma gång ändock intet. Tidehvarfven och männen äro beroende af hvarandra.
Vincent tystnade, uppskakad af sina egna tankar.
— Redan i mina tidigaste år intresserade jag mig för medeltidens hieroglyfskrift. Under dessa studier kom jag till Limoges och fann der på katedralkyrkans portar en sådan skrift, som tilldrog sig hela min uppmärksamhet. Jag fann nämligen der ett helgon — S:t Valeria — som med sina egna händer uppbar sitt afhuggna hufvud öfver kroppen. Samma hieroglyf återfann jag sedermera i Zürichs stora sigill. Alltjemt var det helgon, som så framstäldes: S:t Felix, S:t Regula o. s. v. Länge förmådde jag ej förklara denna hieroglyfs egentliga betydelse. Slutligen fann jag i Schweiz alla de hjeltar, som stupade för fosterland och frihet vid Morgarten på enahanda sätt afbildade: kropparne uppbärande sina hufvuden med sina egna händer; och på en gång förstod jag sinnebilden. Hvad betydde den då, frågar ni. Hieroglyfen symboliserade ingenting annat än huruledes de stora idéerna — såväl de religiösa som verldsliga — ehuruväl dödade och förkrossade af despotism, öfvermagt och råhet, ännu i döden sjelfva uppbära sina hufvuden. Mägtigt har denna hieroglyf inverkat på hela mitt lif. I åratal försjönk jag i dess begrundande. Drömmande och vakande stodo der århundradens martyrer, kyrkans och samhällets af förtrycket offrade frihetshjeltar för min blick, sjelfva uppbärande sina hufvuden. I min upprörda fantasi såg jag mer än ofta ögonen i dessa hufvuden spruta eld af vrede öfver verlden; ej mindre ofta tyckte jag mig i nattens drömmar höra, huru deras af döden slutna läppar ropade på hämd. Jag
