Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs
217

— Allsmägtige himmel, af hvilket element skapade du dock mannen! Eld lade du i hans själ, jern i hans arm, men hjertat väfde du tillsamman af svagheter. Trotsande stormen, slår eken sin rot kring klippan och kämpar och består, under det att hvarje den minsta vindflägt kommer dess blad att darra och falla suckande och bleknande ned till jättens fot. Grekerna blickade djupt in i mannens bröst, då de diktade myten om Herkules. Som segrare bestod han i alla strider, hvari han som man fick med sin klubba kämpa, men lades på bålet af en qvinnas hand. Äfven jag har förtärts af en Nessi-drägt, äfven jag har bestigit bålet på Oeta. Förfärliga qval, måtte icke minnet af er döda mig!

— Lika mycket hvad jag sedan gjort, huru jag handlat, hvad jag varit. I mitt offentliga lif förrådde jag aldrig mitt fädernesland; ännu detta är, ännu helt nyligen stred jag såsom medlem af konfederationen i Grodno för den återstående skuggan af dess sjelfständighet: stred troget, intill den stund jag jemte tvänne vänner, hvilka, lika med mig, icke kunde fegt öfvergifva vår pligt, våldsamt tillfångatogs och fördes under militärisk betäckning till min hemort, derifrån jag hastade hit. I mitt enskilda lif deremot, o, min Gud! huru har jag ej offrat vid den menskliga svaghetens altare, tills detta altare i går störtade in öfver mig och krossade min sista förhoppning. Jag har betydt intet i verlden och betyder nu måhända mindre än intet.

Vincents ögon rullade häftigt. Han tystnade, men tystnaden var nästan förfärligare än hans ord.

— Revolutionen skall hämnas Polen, mitt fädernesland, mumlade han för sig, mig skall jag hämnas sjelf.

Med slutna ögon lutade han sig emot fönsterposten. Då han efter en stund åter upplyfte hufvudet, tillade han med dof stämma:

— Endast en enda handling återstår mig på jorden, och sedan …

— Och sedan, upprepade Adlerstjerna.

— Och sedan skall jag knäppa ihop händerna och dö nöjd.

Adlerstjerna betraktade honom, icke utan en viss fruktan, men en fruktan, som innebar beundran för något ovanligt kraftigt och stort, äfven om han icke förmådde att uppmäta, hvarken dess höjd eller djup. Han erfor samma känsla, som då man betraktar en våldsam och förfärlig eruption, som insveper himmelen i mörker och eld och hotar att med sin förstörande lava begrafva och förhärja allt, som andas och lefver vid dess fot; denna känsla ställer ej alltid så klart för oss de mägtiga lagar, som framkallat och arbeta i det storartade skådespelet, men väl det öfverraskande och häpnadsväckande deri.

Vincent lugnade sig likväl snart. Hans egen tankegång hade, lik en brusande katarakt, för en kort stund bortfört honom; men i samma stund hans känslor uttömt sig, lade sig äfven passionerna i hans bröst,

— Nåväl, min grefve, inföll han, är ni nöjd med min förklaring?

— Icke fullkomligt.

Vincent kastade en kall och likgiltig blick på honom.