betydelse som politisk personlighet. Men i samma mån som han dermed nu börjat, kände han sig också manad att gå försigtigt tillväga, allra helst som den sak, man lagt i hans händer, syntes honom vara af den största vigt.
Efter de förbindelser, som Adlerstjerna i Stockholm ingått med baron Reuterholm, var han besluten att med så mycken omtanke och skicklighet som möjligt omfatta och bevaka hans intressen, desto hellre som han derigenom trodde sig allra bäst äfven bevaka sina egna.
Allt ifrån den stund han beträdde utländsk mark hade han också sökt att strängt granska hvarje ny förbindelse, i hvilken han trädde.
Sammanträffandet med den svenske postkommissarien Bregard i Hamburg var den första af dem och blef ej heller utan ett för honom godt resultat. Läsaren torde erinra sig den underrättelse, som han derifrån meddelade Reuterholm.
Med den Reuterholmska fullmagten i sin hand kunde han alltid begagna sig af ett ganska högt språk. Öfverallt, hvarest några anknytningspunkter funnos med Sverige, förde Adlerstjerna också ett sådant.
Från och med det ögonblick han sammanträffade med prinsessan Sofia Albertina och intog en plats i hennes svit, kände han sin ställning starkare och fastare än någonsin förr. Prinsessans egen älskvärdhet i förening med det äfven älskvärda hof, hvarmed hon omgifvit sig, var alltid en allt för lysande bakgrund, att icke en person till och med mindre framstående än Adlerstjerna skulle erfarit en känsla af ökad tillit till sig sjelf.
Adlerstjernas kärlek till Louise hade för öfrigt snarare till- än aflagit. Han hade fått tillfälle att jemföra henne med fruntimmer i flera länder, och hennes värde hade deraf ej lidit, utan förökats. Den likgiltighet, som hon fortfarande visade honom, gjorde dock kärleken hos honom till en, liknelsevis taladt, underjordisk eld, som lefde och tillväxte utan att synas, och som, derför att den ej fick synas, tärde hjertats frid och lugn.
Så länge Döring under sitt vistande i Stockholm stod rivaliserande vid hans sida, arbetade hans böjelse i vulkaniska flammor. Sedan återigen han aflägsnat sig derifrån, saknade dessa vulkaniska utbrott sitt upprörande element. Elden kolade likväl alltjemt tilltagande i hans inre.
Vid hofvets utfärd till Capri hade han åtföljt det. I likhet med de öfriga om bord på speljakten hade han med intresse följt den af Williams förda, saluterande slupens djerfva rörelser; men hans öga egde, då det gälde hans rival, mera skarpsynthet än de andra, och då dessa endast sågo i den lyckade och djerfva helsningen beviset på vanlig originalitet hos en engelsman, upptäckte han i honom genast Döring och gissade till salutens egentliga orsak.
Från detta ögonblick flammade åter elden upp i hans inre, om möjligt vida häftigare än någonsin förr, och den ena planen uppkastades efter den andra om bästa sättet att bibehålla Louise för sin räkning,
