224
en kammartjenare vid namn Droon; du skall gå ned och bedja honom komma hit upp.
Men Cazal rörde sig lika litet nu, som en gång förut i Aachen, ifrån stället.
— Nådig herre, stammade han.
— Hvad vill du säga?
— Jag har tjenat er, alltsedan ni var ung.
— Än sedan?
— Min trohet är pröfvad, min tillgifvenhet oskrymtad.
— Hvad menar du dermed?
— Jag har burit er som barn på mina armar. Jag har delat ljuft och ledt med er. Ännu aldrig ett ögonblick har jag öfvergifvit er.
— Lägg dina ord kortare! Hvarthän syftar du?
— Förlåt mig blott en enda fråga: hvad ämnar ni göra? Ni vill fortfarande hämnas på baron Armfelt, och ni har skäl att hata honom, men har ni väl derför rättighet att hämnas? I många år har er själ sträfvat derhän, men när ögonblicket kom, straffades ni sjelf för edra afsigter. Var det ej en vink af en högre magt än er egen? Vi stå båda nära grafven, och hafva vi väl icke mera att förlåta och förlåtas än att hämnas? Ni rynkar edra ögonbryn; men jag vet att ert hjerta är ädelt, och jag kan ej frukta för er vrede. Ännu en gång, hvad ämnar ni göra?
Vincents ansigte hade antagit ett hotande utseende; men han svarade icke genast, utan gick ett hvarf omkring rummet. Lidelser, som äro beredda att kämpa med en hel verld, beherskas understundom af ett enda tilltalande mildt ord.
— Gamle vän, yttrade han slutligen; under hela mitt brokiga, skiftesrika lif är du den ende, som förblifvit mig trogen. Dig — endast dig — är jag också skyldig en ärlig förklaring. Svara mig först på en fråga: hvems ärenden tror du menniskan går, då hon straffar det onda och belönar det goda?
— Guds!
— Der har du också min förklaring, och jag vill endast tillägga några ord.
Han gick ännu ett par hvarf upp och ned i rummet.
— I forna, uråldriga tider ingick hämden i den enskilde mannens naturliga samhällsbegrepp, för att icke säga samhällsrätt. Upplysningen förändrade förhållandet. Hon uppdrog hämden åt samhället, åt lagen, och bibehöll åt den enskilde blott förpligtelsen att vaka öfver lagens helgd. Hämden finnes i sjelfva verket alltså qvar, men under namn af offentligt straff. Skilnaden är ganska stor, men egentligen ingen annan, än att sjelfbestämmelserätten fordom lade straffets svärd i vår egen hand, då den offentliga pröfningen, d. v. s. det allmänna samlifvets rätt numera afväger straffet efter brottets beskaffenhet och lägger det i lagarnes och domstolarnes hand.
— Jag förstår er.
