226
— Cazal, jag känner, att det är åskluft i min själ. Lyd mig, innan blixten bryter ut.
— Måtte ni kunna förlåta mig, herre, hvad jag talar; men jag är upprörd, och tillgifvenheten lägger orden på mina läppar.
Vincent kunde ej värna sig för det intryck, den gamles ord gjorde på honom.
— Tala då, Cazal, ifall du har något mera att säga.
— Ni är häftig och lidelsefull, herre, men i sjelfva verket så god.
— Säg vek!
— Allt hitintills har jag trott mig förstå er, nådig herre, men ni blir allt obegripligare.
— Obegripligare? Fordrar du väl att förstå, hvarför åskor rulla i Vesuvens djup, hvarför elden brinner der, hvarför våldsamma krafter rasa i Jordens barm? I menniskohjertat rasa än våldsammare.
— Nådig herre!
— Vigtiga handlingar hafva kommit mig tillhanda från Sverige. De upplysa mig, att man upptäckt i Armfelt hufvudmannen för en vidt utgrenad sammangaddning, och jag har blifvit uppmanad att fördubbla min uppmärksamhet. Ett svenskt örlogsfartyg är under utrustning att härfrån fängslad återföra honom. Hans fäderneslands intressen och mina hafva nu samma väg till samma mål.
Cazal tycktes likväl ha ännu mera att yttra.
— Uppsök nu Droon och bed honom komma hit, befalde honom Vincent åter med en bestämdhet, som icke tillät något vidare dröjsmål.
Cazal rörde sig likväl icke från stället.
— Hvad är det du vidare vill?
— Herre, svarade Cazal, ni må vredgas på mig huru mycket som helst, men jag måste ut med hela sanningen.
— Låt höra då.
— Ni är sjuk, herre, ni är mycket sjuk.
Förvånande var det att se, huruledes Vincent, den kraftige mannen, vid dessa Cazals ord på en gång liksom sjönk tillhopa.
Vincent, som under hela sitt lif lika litet skyggat tillbaka för att tumla kämpande om bland stormande samhällsidéer, som att under årtionden ihärdigt fullfölja en af ett såradt och kränkt hjertas svaghet städse vid lif hållen hämdplan, sjönk nu likblek ned i sin stol.
Den psykologiska gåtan torde vara ganska naturlig.
Det var med Vincent som med många stora fältherrar, hvilka väl veta att vinna de mest lysande bataljer på sin kammare, på kartan eller vid schackbordet, men, utkomna på fältet, förkrossas af den förfärliga upptäckten, att de sakna manskap och vapen för att föra till slut allt hvad de tänkt. Det var med Vincent som med hvar och en, hvilken helt oförmodadt underrättas om — hvad han kanske sjelf likväl länge anat — att den bygnad, som han bebor, håller på att störta in.
Achilles var sårbar i hälen.
