Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs
229

är att de lågor, som flamma från det bloss, hvilket revolutionens mordengel skakar i sin hand, måtte tända en ny sol öfver verlden, en ny dag och en ny tid. I den afgrund, der vi befinna oss, förstår ingen sig sjelf. Omkring mig och inom mig — öfverallt, hvarthän jag blickar — är alltingi1 uppror. Det är ej nog med att det samhälle, hvari vi lefva, mäste falla och förgås; sjelfva slägtet måste det äfven. Genom min egen död hafva de att gå, vilja de komma till ett nytt lif. Allt måste omskapas: verklighet och tänkesätt, institutioner och lagar. Ruttenheten är blott gödningsämne till nya frön, ej annat. Förstörelsen går före nyfödelsen; stormen före lugnet, striden före friden. Bortom skärselden ligger himlen. Vår tid är förruttnelsens, stormens, stridens. Verlden har förlorat paradiset, och vi famla i mörkret derefter. Årtusenden ha bygt på sitt Babel, och förbistringens stund är kommen. Salomos tempel ligger i ruiner. Ordet — igenkänningsordet — är borttappadt. Plantera icke ett Kristikors på vår tids graf, utan ett frihetsträd. Begär icke att förstå mig; jag förstår mig icke sjelf. Du har rätt. Jag är sjuk. Och nu slut; icke ett ord mera, Cazal.

Vincent sjönk ned i sin stol.




FJORTONDE KAPITLET.
Armfelts förehafvanden. Virgilii graf.

Vi återfinna Armfelt vid skrifbordet i sitt arbetsrum. Pappershögar ligga till höger och venster omkring honom, bestående af tidningar, anteckningar, utkast och bref.

Innan vi taga närmare kännedom om hans göromål, måste vi stanna ett ögonblick för att med några få ord redogöra för ett och annat.

Vi hafva oss bekant, att ett stort syftemål lifvade Armfelts tankar vid denna tid af hans lefnadsverksamhet, ett syftemål, som han i arf emottagit efter Gustaf III och som han förblef trogen ännu i sin sista stund, ett syftemål, hvarefter Gustaf IV en tid famlade med blindt oförstånd och hvilket slutligen med framgång uppnåddes af Carl XIV Johan; syftemålet nämligen, att Sverige skulle träda i spetsen för de koaliserade nordiska magterna emot det revolterade Frankrike. Vid kejsar Alexanders och Carl Johans sammanträffande 1812 i Åbo instälde sig Armfelt äfven, ehuruväl han anlände först sedan traktaten var ingången. Man har sagt och säger, att om han der inträffat något tidigare, traktaten skulle för Sverige ha blifvit fördelaktigare än den blef.

I kärlek var Armfelt lättsinnig; i politiken var han trogen. Qvin-