232
åtskilliga politiska klubbars tillvaro derstädes; vidare också om många förvända åtgärder, som af Reuterholm vidtogos, t. ex. accordsreglementets införande; förordningar, som, med anledning af inträffad missväxt, i stället för att sänka spannmålsprisen, betydligt uppdrefvo dem; undantagslagar, som bannlyste en princip för att gynna enskilde; införandet af nya militära, för svenske krigaren olämpliga bestraffningssätt; befordringar, allt för brådstörtade för att vara rättvisa; inrättandet af nya riksembeten, till ¾-delar öfver det allmännas behof; kungsgårdarnes bortarrenderande såsom nådebröd åt gunstlingar o. s. v. Men icke nog härmed. Reuterholm hade för öfrigt ända till system utvecklat sin plan att genom ordensvurmeri och exalterande medel i allmänhet fängsla hertigen-regenten och konungen, samt att på denna vanvettets väg icke blott göra dem vanmägtiga att styra, utan för att dermed äfven förlänga förmyndare-regeringen, förlänga den — för alltid.
Vi hafva i en föregående scen sökt måla hertigens och konungens själstillstånd vid denna tid. Men ryktet gick ännu längre. Ännu då Armfelt var i Tyskland, berättade man der, att Gustaf redan var afsatt, och uti Italien hviskade man om hemliga anläggningar emot hans lif.
Se här ännu en sådan berättelse derom, hvilken blifvit oss i manuskript meddelad, utan att vi för öfrigt våga garantera dess sannfärdighet.
Sedan försöket i Stockholm att erhålla ett betyg om Gustaf Adolfs vansinne misslyckats, berättar vår korrespondent, ville Reuterholm med aqua tofana, som tillverkades i ett kändt kloster i Florenz, förkorta hans lif. Frans Piranesi — för detta gravör och personligt lierad med Reuterholm, som för hans ihärdiga förföljelser mot Armfelt gjorde honom först till konsul, sedan till chargé d'affaires i Rom och slutligen till riddare af Nordstjerne-orden och svensk minister der, under namnet le Chevalier de Piranesi — denne Piranesi skulle ha fått i uppdrag, skrifver vår korrespondent, att anskaffa förgiftet. Armfelt, som från Neapel hade ett vaksamt öga på Piranesi, upptäckte likväl i tid komplotten samt begaf sig till Florenz och öfvertalade munken att mot fyra-dubbel ersättning lemna honom giftvattnet och i stället lemna Piranesi vanligt källvatten. Det skedde. Tviflande på munkens redlighet, sände emellertid Armfelt Peyron med giftvattnet på ett engelskt skepp till Sverige, der han landsattes vid en liten skånsk lastageplats, Skepparkroken, ⅛:dels mil från Engeltofta, dit Peyron om natten vandrade med bref till Stjernsvärd, hvari han anmodades att jemte Peyron skyndsamt begifva sig till Stockholm och för grefve Gyldenstolpe, Gustaf Adolfs guvernör, upptäcka förräderiet samt varna för att ej något vatten af främmande hand mätte förtäras. Giftvattnet skall ha blifvit försökt på en hund och ett annat djur, som också dogo deraf.
I detta Peyrons ådagalagda deltagande för den omyndige konungen sökes anledningen till dennes sedermera alltid honom visade välvilja,
