236
— En hemlighet — berätta, berätta!
— Jag vill då förtro er den. Ni vet kanske också om den der gatstriden, som egde rum.
— Ah, det eger sin rigtighet. Vi mötte general Acton nyss. Polisen är i rörelse. Man är till och med de anfallande på spåren.
— Ser ni, att jag är upprigtig.
— Men fruntimret. Ni vill prata bort saken. Fruntimret …
— Ni lofva mig ju tystnad, icke sant; ni bedyra det vid …
— Vi lofva det vid vår spegel, och vi bedyra det vid vår solfjäder.
— Jag skall då säga er, hvem hon var. Fruntimret var en — en handsksömmerska.
— En handsksömmerska i blått siden? Åh, ni narrar oss just präktigt — en handsksömmerska?
Deras missnöje och tvifvel stodo läsligt uttryckta i deras ansigten. Myladyn gaf likväl en vink åt furstinnan att låta honom fortfara för att se, huru långt han skulle kunna gå.
— Ni äro förundrade, mina damer, men flickan förblir ändå en liten näpen handsksömmerska, med hvilken jag hade stämt möte. Afsigten skall jag omnämna sedan. Men knappast hade jag träffat det lilla täcka barnet, förr än en mängd beväpnade karlar angrepo mig just i det ögonblick, som jag skulle lemna slottet.
— Angrepo er? Acton talade äfven derom.
— Angrepo mig, anförda af flickans fästman, en svartsjuk, ursinnig, vild pojke.
— Pojke, säger ni; ack, nu måste jag skratta: vet ni, hvem det var, som angrep er?
Armfelt blef uppmärksam, icke derför att han fruktade att bli slagen på fingrarne, utan af intresse, emedan han anade, att saken rörde honom närmare, än han velat yttra för någon.
— Skulle ni känna honom?
— Acton sade oss, att han redan fått åtminstone så mycket reda på orostiftarne, att de anfördes af en Zamparelli.
— Zamparelli, kunde icke flickans fästman hetat så?
— Möjligtvis; men denne Zamparelli var, efter redan inhemtade underrättelser, en äldre man, klädd nära nog som en munk. Anfallet var också rigtadt endast emot er person, min baron, märk, endast emot er, mot hvilken den gamle mannen, efter de arresterades intyg, skall ha hyst det bittraste hat. Afsigten var att fånga er lefvande och kanske sedan — steka er på halster — hvad vet jag?
Och båda damerna skrattade ganska hjertligt; endast Armfelt tycktes fattad af en svårmodig tanke.
— Medgif, inföll prinsessan, att ni velat bedraga oss. En vacker flicka låter ej tillbedja sig af en gammal och utlefvad gubbe. Åh, min gud, hvilken tokig saga ni söker narra oss med! Ni tiger? Denna gäng var ni mindre fyndig.
— Af ert småleende tyckes det, vidtog myladyn, som ni åtmin-
