tone icke måtte ha lust att bli stekt på halster; trösta er likväl, herr baron, trösta er, ty inträffar det, lofva vi att svalka er med vår närvaro.
Armfelt hade redan anat, att anfallet på gatan gälde ensamt honom; vissheten derom smärtade honom. Men hvarifrån kom det? Måhända från Piranesi såsom Reuterholms ombud eller, en annan tanke uppstod äfven hos honom, kanske från Vincent.
Han visste sig icke hafva några andra fiender.
— Ni glömmer bort er historia, för all del, fortsätt den, en handsksömmerska, sade ni.
— Ehuru ni ej lyckades, herr baron, i edra utläggningar om Zamparellis svartsjuka, torde ni likväl lyckas bättre med er handsksömmerska. Fortfar blott!
Armfelt flög med handen öfver pannan, der skuggorna för ett ögonblick tagit plats, och log åter.
— Låt mig se, hvar var jag nu?
— Ni hade stämt ett möte med henne.
— Alldeles rigtigt. Saken är den, men då jag förtror mig åt er …
— Så förråda vi er icke, fortsätt blott.
— Saken är den, att jag beundrar, afgudar, ack ja, dyrkar tvänne fruntimmer af utmärkt skönhet, af outsägligt behag.
— Ni förskräcker oss.
— Beklaga mig; jag älskar dem, jag skulle kunna gå i döden för dem, men vet icke hvilkendera jag älskar mest. Är det icke en olycka?
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk sågo bestörta på hvarandra.
— Och denna bekännelse gör ni för oss?
— Hvarför icke? Ni ha försäkrat mig om er vänskap, och jag tror på den. Hör nu, hvilket infall jag fick. För ett par dagar sedan fästes i kongl. palatset min uppmärksamhet vid Schidonis mästerliga tafla, »medlidandet», och jag intogs af dess behag, tjusades af mildheten i dess väsende; men framför allt hänfördes jag af varm beundran, då jag närmare betraktade den jungfruliga bildens täcka, innerligt vackra händer. Om rosorna hafva någon liten god genius, så måste han vid tecknandet af dem ha förtrollat Schidonis pensel, ty blodet i de fina ådrorna var så rent som det finaste rosendoft. Hvad skönt kan väl också jemföras med en täck fruntimmershand? Af alla behag tjusar handens mig mest. Det är också naturligt; den skall smeka oss och leda oss. Om icke handen är gracernas, hvad är då resten?
Svartsjuka och oro afspeglade sig allt mer och mer i de båda damernas ansigten.
— Må ni förlåta mig, mina damer, men, ledd af ett oemotståndligt begär, kysste jag denna af blomsterdoft väfda hand. Hade bilden fått lif, o, jag hade böjt knä och …
— Och kanske gift er, baron, med — »medlidandet». Verkligen en passande maka, i betraktande af edra alla dårskaper.
— Jag hade böjt knä och bedt att få trycka hennes hand till mitt hjerta; men nu är att märka, mina damer, att de två fruntimmer,
