240
Louise, nordens späda dotter, den vinterklara himmelens blonda
barn, enkel som en hvitsippa i den ännu knappast löfutspruckna
björkdungen, ren som fjällarnes lätta och blåa luft, drömmande som hela
vår natur, den arma Louise led. Men hennes lidande uttalade sig icke
i lidelsefulla ord, det yttrade sig i en suck.
Då hon för tvänne år tillbaka förlorade Döring, trodde hon sig ännu ega qvar hans kärlek, och hon kände sig lycklig. Så outsägligt lycklig hade hon också känt sig vid det så oväntade sammanträffandet, som hon nyss haft med honom. Men vid anblicken af det porträtt, som Döring tappat och qvarglömt, var det henne, som hade ett stjernfall inträffat på hennes hjertas nyss så strålande och milda himmel. Allting liksom mulnade omkring och inom henne.
Med en tår i sitt öga hade hon betraktat det lilla porträttet, tills sömnen öfverraskade henne och tillslöt hennes ögon. Ännu i drömmen såg hon endast det, men i drömmen var det icke mera endast ett porträtt, utan en lefvande, jungfrulig varelse, vid hvars sida hon tyckte sig se Döring. Den första syn, som mötte henne, då hon om morgonen åter slog upp sitt öga, var också porträttet. Ur dess svarta, glänsande blick strömmade en eld, som var förtärande för henne.
Då tiden var inne för den förut bestämda lilla utflygten till Virgili graf, begaf hon sig af, i det hopp att kanske få träffa medaljongens egare och återlemna den till honom.
Hon hade så länge önskat att en gång helt allena med sina tankar och sitt hjerta få njuta af den sydländskt rika och härliga natur, som gör Neapel och dess omgifningar till en bland de mest storartade taflor, som konstnären kan tänka sig, skalden kan drömma.
Från Piazza Reale passerade hon förbi Castel Dell'Novo, till venster om sig, och tog vägen förbi Villa Reale. Denna praktfulla park — af en mils längd — stod nu i sin fulla blomsterskrud. Då hon kom midt för hufvudallén, lät hon åkdonet stanna. Taflan var allt för hänförande att icke lifligt anslå. Natur och konst ordnade med förenade händer här det vackra sceneriet liksom till en lefvande dramatisk handling. I midten af allén såg hon den bekanta gruppen Toro Farnese eller farnesiska tjuren. Gruppen föreställer Amphion och Zethus, hvilka binda sin styfmoder Dirce vid hornen af en vild tjur. Och i de hvita marmorstatyerna, som höjde sig här och der ur de mörkgröna boskagerna, trodde hon sig se en hel Olymp af gudar och gudinnor, som här kommit tillstädes för att njuta af den djerfva idrotten.
Hela parken föreföll henne endast såsom en yppig dekoration omkring detta olympiska spel.
En stund senare var hon framme vid sitt mål.
Posilippo, en bergskedja nördvest om Neapel, eger sin största märkvärdighet af den grotta, eller kanske riktigare tunnel, som i rät linie genomskär det inre af berget och sålunda förenar landsvägen från Neapel med den till Pouzzuoli. Denna grotta eller tunnel är 80 à 90 fot hög, 24 à 30 fot bred samt omkring 1000 steg lång. I tunnelns
