midt finnes ett litet kapell, helgadt åt jungfru Maria. Längs tunnelns hvalf finnes för öfrigt här och der luftrör.
Virgilii grafmonument är beläget på bergshöjden öfver denna grotta, nära intill dess ingång. En liten smal stenväg slingrar sig vid sidan om ingången upp till monumentet.
Snart stod Louise på bergets krön. Hvilken oändligt mägtigt hänförande och gripande tafla utbredde sig ej här för henne! Den vida golfen låg såsom en jättespegel i ramen af en natur, omvexlande i de mest gigantiskt och fantastiskt vilda och milda former.
Solen fylde himmel och jord med sin härligaste glans. Så långt ögat såg, tycktes hon ha kastat ut sin mantel kring jord och sjö. Den böljande golfen och de aflägsna bergen glittrade i purpur och guld. Lager-, pomerans-, citron- och olivskogar gåfvo här och der endast en mörkare färgton deråt.
Salvator Rosas landskap bleknade bort inför det landskap, som här ompgaf ögat.
Med beundran och häpnad flyger blicken emellan de höga stränderna af den djupt inskjutande båge, som golfen bildar. Öfver allt tyckes det, som om naturen eller konsten skapat eller framtrollat något underverk. Amfiteatraliskt höjer sig staden mot S:t Elmo och Capo di Monte. På den ena sidan derom se vi Vesuven, en öfversteprest bland bergen, med sitt evigt rykande offerkärl, och på den andra se vi Villa Reale, denna evigt blommande park; på den ena sidan hafva vi Tassos födelsestad, Salerno, med sin bakgrund af Stabias och Sorrentos berg, och på den andra Virgilii graf på höjden af Posilippos bergstalper.
Öfver Virgilii graf höjde sig en ensam lager.
Man skulle kunna säga, att denna lager är en segerkolonn, bruten i en krona af det rikaste löfverk, som, kämpande och besegrande århundraden, stod vakt vid skaldens graf.
Louise hade slagit sig ned vid foten af denna lager.
De lefvande och friska intryck, som allt omkring henne väckte i hennes inre, återspeglade sig snart i tåren inom henne. Svärmeriet — drömmen och fantasien — hade alltid varit hennes hjertas goda genier. Äfven nu togo de henne så småningom och omärkligt om hand, att hon sjelf ej kände, huru hon fördes bort.
Hon hade inristat Virgilii namn på lagerträdets stam.
Hon tyckte, att en af dennes ekloger susade i trädets krona öfver hennes hufvud.
Hon hade medfört blyerts och papper. En liten täck bild uppväxte också snart under hennes hand. Uti en lätt och luftig boské af oranger och oliver tecknade hon ett par unga älskande, som förtroendefullt slöto sig till hvarandra, glömmande hela verlden omkring sig. Ett stycke derifrån formade blyertsstiftet ett grafkors, men på korset utskref hon intet namn. Hon hade tänkt på sig sjelf.
Detta var utkastets första del, nu började hon dess andra.
