244
— Vi ha sett två misstänkta personer, två banditer, min gud! Nu får ni ej lemna oss. Följ oss.
De tvenne fruntimren voro inga andra än prinsessan Menzikoff och mylady Munk, också på väg till Virgilii graf.
Sammanträffandet med dessa damer var för Adlerstjerna ganska obehagligt, och i första ögonblicket visste han icke rigtigt, hvad han borde göra.
De ämnade sig till Virgilii graf. Påskyndade han deras färd, skulle de lätt kunna öfverraska Zamparelli, och dröjde han sjelf, kunde Zamparellis sista hotelse inträffa, och i hvilket fall som helst vore hans plan misslyckad.
— Ni tyckas vara ute på äfventyr, mina nådiga damer, anmärkte han med sitt vanliga leende. Hvarför begifver man sig ut så der ensam, då man är rädd. Viljen I lyda mitt råd, så vända ni genast om.
— Nej, nej, för all del, det går ej an.
— Hvarför icke?
— Ha vi ej sagt, att vi sett två banditer?
— Ni skämta säkert, mina damer. Rädslan ser spöken öfverallt.
— Döm sjelf. I sakta fart gjorde vi en liten omväg hit, endast upptagna med att betrakta de sköna och präktiga utsigter, som öfver allt mötte våra ögon. Oförmodadt höra vi gnäggandet af en häst och derpå en annan, som svarar, och vi se upp åt det håll, hvarifrån ljudet kom — och — hvad tror ni vi se?
— Två vilda och förskräckliga ansigten, fortsatte det andra fruntimret, som blickade fram mellan buskarne.
— Och en karbinmynning, herr grefve, som rigtades emot oss mellan blommorna.
— Hvad säger ni nu? Hafva vi ej orsak att vara rädda?
Adlerstjernas läppar kröktes.
— Och ni sågo verkligen två förfärliga banditer?
— Lika väl, som vi nu se er, herr grefve.
— Erinren I er de der banditernas utseende?
— Fullkomligt, de voro långa, resliga, starka, grofva, vilda, hotande, grymma …
— Och så, inföll den andra, hade de svart hår, svarta ögon, svarta ögonbryn, svarta kläder.
— Och svart näsa, ifylde Adlerstjerna meningen med en sarkatisk blick.
— Skämta icke, grefve. Hvad vi säga, är sant, ehuru jag tyckte att de icke voro svarta, utan alldeles eldröda, rödt hår, röda kappor …
— Och alltså röda näsor, tillade Adlerstjerna.
— Förskräckta togo vi af från stora vägen och körde upp till en liten gård, der vi qvardröjt ända till för en stund sedan.
Icke utan en viss fruktan hade Adlerstjerna hört deras berättelse, emedan han i de två personerna, som de sett, igenkände sig och Zamparelli. För att invänta Louise Posses ankomst hade de nämligen
