tagit plats nära vägen i en fördjupning af berget och, sedan hon paserat, gvardröjt der för att afbida en lämpligare stund på dagen. Också erinrade han sig att de derunder verkligen sett det åkdon, hvari prinsessan Menzikoff och mylady Munk nu åkte.
Under fortsättningen af deras beskrifning fann han likväl, att de ej igenkänt honom, utan af fruktan sett allting genom ett förvillande färgglas.
Adlerstjerna hade beslutat att uppehålla dem en så lång stund, att Zamparelli skulle hinna att utföra sitt uppdrag, och sedan lemna dem för att i sporrsträck hasta till andra sidan om grottan. Han trodde också att han nu uppehållit dem tillräckligt, och helsade dem farväl.
— Ni vill lemna oss? Det är icke möjligt; ni är för ridderlig att göra det.
— Vänden om, mina damer, i fall I ären rädda!
Det föll honom in att skrämma dem.
— Äfven jag, tillade han, har sett tvänne misstänkta personer.
— Ni har sett dem?
— Men de voro hvarken svarta eller röda; de voro gråa.
— Gråa, ja! gråa voro de. Nu kommer jag rigtigt ihåg det.
— Verkligen! De voro gråa.
— De hade gråa kappor, gråa ögon och gråa näsor, mina damer. Jag försäkrar er, att de voro gråa.
— O, min gud!
— De togo vägen åt Virgilii graf. Vänden derför om.
Då de hörde Virgili graf nämnas, erinrade damerna sig, hvart de egentligen ämnade sig.
— Vi anade det, det är förskräckligt, låtom oss skynda dit!
— I banditernas väg? Akten er!
— Kom, grefve, kom! vi måste rädda henne, kom!
— Hvilken?
— Er landsmaninna, hoffröken Posse.
Adlerstjerna förmodade ej, att de skulle veta, att Louise fans der. Denna upptäckt försatte honom i ett nytt bryderi.
— Hvarför dröjer ni?
— Fröken Posse skulle vara här? stammade han, det är ej möjligt, ni misstaga er.
— Prata icke bort tiden, grefve, utan följ oss. Kanske hennes lif i denna stund sväfvar i den största fara. Låtom oss skynda! Det är er pligt som svensk, vår som fruntimmer.
— Ni har rätt, ja! Jag följer er, försäkrade han, utan att han likväl rörde sig från stället.
Adlerstjerna insåg att Louise, ifall han följde dem, kanske just vore i fara, emedan Zamparelli möjligtvis då skulle föra bort henne.
Tiden hade gått. Ögonblicket var vigtigare, än någon af de båda fruntimren anade. Hvad skulle han göra? Utan att förråda sin kän-
