246
nedom om hvad som i sjelfva verket var under görning, kunde han ej neka att följa dem, och för att icke öfverlemna Louise åt Zamparellis godtycke, borde han genast infinna sig bortom grottan.
Han ångrade lifligt hela företaget, utan att kunna besluta sig till någonting.
I detta ögonblick hördes på afstånd ett anskri, uttryckande fruktan och fasa. Man lyssnade. Anskriet fortfor och trängde med förskräckelse till åhörarnes hjertan. Adlerstjerna darrade af oro. Att nu förlora stunden var ett brott.
— Det är fröken Posses röst, anmärkte myladyn. Låtom oss skynda! Det är ni, herr grefve, som uppehållit oss.
— Rösten är hennes. Ni har rätt! Kom, men icke denna vägen. Hör ni, hennes rop ljuder nu längre bort. Låtom oss möta våldsverkarne på andra sidan om grottan.
Fruntimren kunde naturligtvis icke lita någon ting på sig sjelfva emot de inbillade röfvarena, men de hade kusk och betjening med sig.
De följde alltså Adlerstjernas förslag och hastade genom tunneln till dess motsatta utgång.
Hästarne kunde sägas sväfva fram. Damerna uppmuntrade till allt skyndsammare och skyndsammare fart. Adlerstjerna egde i sin passion för Louise en sporre, som tillräckligt hetsade honom.
Zamparelli hade tagit af vägen vid foten af Pausilippo, lemnat
hästen i ett skogssnår samt begifvit sig till fots upp för höjden till
grafven. Han fann Louise inslumrad och kände sig öfverraskad af den
täcka flickans milda utseende. I hans eljest af uppfostran och vanor
förvildade hjerta rörde sig en känsla af misskundsamhet, en känsla,
som han icke på länge erfarit. Han log, berusad af ett ljuft behag.
— Jag skulle önska, tänkte han, under det han ännu betraktade henne, att den der grefven ville försumma ögonblicket vid grottans utgång. Flickan är en perla af första ordningen, en verklig juvel.
Och det milda leendet i hans öga öfvergick dervid till en allt mer brinnande låga.
Vagnen, hvari Louise anländt, hade stannat på något afstånd från Virgilii graf. Kusken eller vetturinen var allt för mycket upptagen af sina hästar för att i tid kunna komma Louise till hjelp.
Zamparelli kände sig en stund obeslutsam, han vacklade emellan pligten att uppfylla sitt löfte och sitt begär att ännu längre betrakta Louise.
Det föreföll honom, som om något af hans eget fridsälla barndomslif hade åter uppenbarat sig för honom i hennes gestalt. Han kunde icke rigtigt göra sig reda för hvad han erfor, men han erinrade sig ånyo sina första ungdomsdrömmar, sina första förbindelser, sina första tycken, sin första kärlek. Kanske fans det för öfrigt rätt mycket i
