hans lif, som i detta ögonblick värmde hans hjerta. Hvem vet? Vi känna honom ännu ganska litet.
Blodet brann häftigt i hans ådror, och likväl tyckte han, att hans hjerta klappade lugnare. Han var lycklig ett ögonblick.
Louise rörde sig i drömmen, och rörelsen träffade Zamparelli som en elektrisk stöt.
Den darrning, som ilat genom hennes leder, hade oemotståndligt frambringat en dylik hos honom.
Louises ögon öppnade sig något litet, så att ögats blå emalj glänste fram emellan de långa ögonlocken.
Liksom en tiger störtar sig öfver ett lam, störtade han sig i detta ögonblick öfver henne och slog sina muskelstarka och kraftiga armar omkring den späda flickans lif. Våldsamt uppväckt, ljöd ett anskri af fasa från hennes läppar.
Louise var en lätt börda för Zamparelli. Med några få språng var han vid sin häst, och snart satt han i sadeln, hållande henne med ena armen lutad emot sadelknappen.
Det lifliga djuret kände tryckningen af hans hälar och ilade framåt.
Så snart vetturinen hörde Louises anrop, hastade han beslutsamt och hurtigt till stället, färdig att lemna henne all den hjelp, som han kunde, men hon var redan borta. Vägledd af hennes ännu fortsatta rop om hjelp, tog han likväl vägen efter henne. Men alla hans bemödanden voro fåfänga. Från en höjd såg han, huru hon med ryttaren försvann på andra sidan af grottan. Nedslagen återvände han till sina hästar.
Då Zamparelli anlände till bortersta sidan af grottan, fann han ej Adlerstjerna der.
Vid denna upptäckt flammade ett gladt uttryck upp i hans ansigte, under det han lutade sig ned öfver den nästan vanmägtiga Louise och slöt sin arm fastare omkring henne.
— Hvem är ni? Hvad vill ni? frågade Louise. Barmhertige himmel, hjelp mig, hjelp mig!
Rösten behagade Zamparelli. Det var första gången hon tilltalade honom. Han svarade henne icke, emedan han ännu, sedan hon slutat, lyssnade till den bortdöende stämmans eko.
— Må gud bestraffa er, sade hon. Släpp mig!
Zamparelli var i stället nära att trycka henne till sitt bröst. Louise kände hans arm som en jernklofve knyta sig omkring hennes lif.
— Vill ni ha pengar, skall ni erhålla dem?
— Pengar? Af er? Nej, icke af er.
Ett dystert moln lägrade sig dervid öfver hans solbrända panna.
Louises mod hade flytt. Hennes hela vapenrustning bestod i böner. En tanke flög väl till Döring, men denna tanke var blott en sakta suck. Döring hade ju uteblifvit, och han tänkte kanske icke mera på henne.
Ett dam-moln syntes nu på afstånd, och man hörde dånet af
