248
hästhofvar. Zamparelli gissade, att det var Adlerstjerna, som nalkades, och lidelsefulla uttryck skiftade dervid i hans ansigte. Han tvekade om hvad han borde göra, och han såg ned i Louise's ansigte, liksom för att der gå till råds. Hon sträckte sina händer bedjande emot honom. Denna rörelse var full af behag.
— Der kommer er frihet, yttrade han, och visade på dam-molnet, ur hvilket nu en ryttare framskymtade; hvad bör jag göra, skall jag skänka er friheten?
Louise's bröst häfde sig högt, under det hon lyssnade till hästhofvarnes ljud.
— Det är icke jag, fortsatte Zamparelli, som fångat er, det är ni, som fångat mig. Denna fångenskap kan bli er eller min undergång. Vet ni väl, hvad det vill säga att älskar
Louise skälfde af oro och fruktan.
Dam-molnet nalkades allt mer och mer. Också syntes nu icke endast en ryttare, utan flere personer, alla närmande sig så fort hästarne förmådde skynda fram. Antalet öfverraskade och förundrade honom, och då han endast väntat att mötas af en, trodde han sig nu vara förrådd. Hastigt beräknade han sin ställning, och hans beslut var taget.
— Mot falskt spel ställer jag falskt spel, sade han. Ni måste följa mig. Håll er fast vid sadelknappen.
Men Louise's krafter hade återkommit med hoppet om räddning. I denna stund märkte hon skaftet af en dolk sticka upp i hans bälte. Ögonblickligt grep hon dolken och vände dess udd emot Zamparellis lif.
— Släpp mig genast, befalde hon, eljest dödar jag er.
Zamparelli log — han tycktes nästan vara förtjust öfver hennes hotelse.
— Att dö af en sådan der liten täck och mjuk hand, kunde vara en rätt behaglig död, efter man ändock en gång måste det. Var derför god och stöt till.
Louise fasade för mordet. Hennes hand var nära att domna.
— Släpp mig! ropade hon dock med fördubblad styrka, släpp mig!
Och då Zamparelli satte sin häst i rörelse, var hon fast besluten att sätta sin hotelse i verket, men i samma stund som hon nalkades honom med dolkspetsen, vred han dolken ur hennes hand och kastade den långt bort.
Dam-molnet bortskymdes nu af en skogsdunge, omkring hvilken vägen krökte sig. Om Zamparelli ville undkomma, måste han begagna sig af ögonblicket.
— Håll er fast! befalde han. Faller ni ur sadeln, trampar hästen er till döds.
Louise förmådde ej mera ropa. Hennes sista ansträngning hade uttömt hennes krafter. Zamparelli svängde också nu om sin häst för att aflägsna sig med ilande hastighet. Knappast var likväl vändningen gjord och han hade lutat sig ned för att med vadorna trycka i hästens
