sidor försvinna som en stormvind, förrän han såg sig ansigte mot ansigte med en ny ryttare, hvilken fiendtligt närmade sig.
Ursinnig störtade han fram, kastande tyglarne ifrån sig och fattande karbinen med den lediga handen, under det han med den andra tryckte Louise ännu stadigare intill sig och styrde det vilda och frustande djuret endast med benen.
Det var för Zamparelli blott en sekunds verk att lägga an med det lätta och smala, laddade eldröret.
Hans ögon gnistrade, hans panna var ett enda mörkt och hotande veck, hans läppar svälde ej, de voro sammanpressade. I sin mörkbruna, fladdrande kappa, med geväret i ena handen och den bleka, vanmägtiga Louise på den andra armen, nästan stormande fram på det snabba djuret, liknade han en mörk demon med en från himmelen bortröfvad engel på sin arm.
Hans nye motståndare, som med snabb blick uppfattade hvad som passerade, störtade äfven emot honom. Denne motståndare var en reslig och smärt gestalt, manlig och liflig i sina rörelser, med ett apollohufvud, ur hvilket klara, blå ögon strålade. Hans häst stormade icke fram, den flög. De voro i denna stund inpå hvarandra. Zamparellis karbin brann af. Skottet ljöd. Ett anskri hördes — men det kom ej från motståndaren — utan från Louise, hvilken förskräckelsen åter lifvat. Den flygtiga krutröken hann likväl knappast att blåsa bort, förrän karbinen bröts med ett häftigt slag ur Zamparellis hand, och han i samma stund kände ett skarpt värjstyng i ena sidan af underlifvet.
— Gif dig! tillropades han i detsamma.
Oförmögen, såsom både afväpnad och sårad, att fortsätta striden, ville Zamparelli kasta om hästen och fly, men för en ny, väl anbragt värjstöt stegrade sig det modiga djuret och störtade derpå till marken.
Zamparelli hann endast att hoppa af med Louise, men snafvade dervid och föll, hvarvid han nödgades släppa sitt tag om hennes lif.
Hans motståndare dröjde ej heller qvar på sin häst. Nästan i samma ögonblick som Zamparelli kastade sig af sin, stod äfven han på marken, och innan den förre hann att åter uppresa sig, kände han en fot stadigt hvilande på sitt bröst och en värjspets blänka för sitt öga.
Louise andades åter. Glädjen, som hon erfor, var nästan barnslig.
Den värjstöt, Zamparelli fått, hade trängt djupt in i köttet. Blodet strömmade ymnigt ur såret.
— Döda honom icke, bad Louise sin räddare.
Armfelt blickade upp på Louise. Hennes räddare var nämligen ingen annan än han, som just i ett särdeles lyckligt ögonblick anlände.
— Ni har rätt, min fröken, han är ej värd att dö för min hand.
Och Armfelt stack åter in sin värja och flyttade sin fot ifrån hans bröst. Adlerstjerna anlände nu och en kort stund senare hans sällskap, prinsessan Menzikoff och mylady Munk.
Ehuruväl Armfelt begaf sig senare ut på den lilla lustfärden, hade han på en ginväg längs golfens strand hunnit fram om dem.
