250
Med en känsla, lika mycket fruktande och full af oro, som nedslående, såg Adlerstjerna hvad som passerat. Han öfverlemnade åt damerna att förklara, huru tillfället hade fört dem dit, och skyndade fram till Louise för att visa henne sitt deltagande.
Zamparelli reste sig upp. Blodflödet medtog hans krafter och det började svartna för hans ögon.
— Vetturin! ropade Armfelt, bind honom. Vi skola öfverlemna honom åt polisen i Neapel.
Adlerstjerna bleknade vid denna hotelse. Han fruktade att blifva upptäckt såsom delaktig i våldet.
— Rör mig ej, talade Zamparelli, jag har fått nog, låt mig dö här.
Hans röst var verkligen matt. Det tycktes nästan, som han talade Sanning.
— Hvad är ditt namn? frågade Armfelt.
— Zamparelli.
Armfelt studsade vid ljudet af detta namn. Det var ju detsamma, som prinsessan Menzikoff och mylady Munk uppgifvit tillhöra den, hvilken i spetsen för väldsverkarne haft för afsigt att fånga eller döda honom, han visste icke rätt hvilketdera. Kunde det vara samme man? Denne var i sina kraftigaste och bästa år.
Äfven prinsessan Menzikoff och mylady Munk anmärkte likheten i namnet.
— Låt fängsla honom! uppmanade de Armfelt. Det är säkert han.
— Du kallar dig Zamparelli, började Armfelt. Det var alltså du, som anförde våldsverkarne vid hörnet af arsenalsdammen.
— Jag? nej, herre, derom har jag mig ingenting bekant.
— Har du någon far?
— Icke det heller.
— Någon farbror eller äldre anhörig?
— Jag är ensam.
Hans svar voro lika bestämda som korta, och hans uppsyn motsade icke deras innehåll.
— Hvad tillit tror du väl, att man kan fästa vid dina ord, då man påträffat dig under utöfvandet af ett brott emot en svag qvinna? Förklara dig! Af hvad anledning anföll du detta unga fruntimmer?
Zamparelli kastade en förfärlig blick omkring sig. Den träffade Adlerstjerna, som med förskräckelse insåg, att hans heder låg i Zamparellis hand. Känslan var plågsam och dref blodet åt hufvudet, under det att någonting liknande en svindel grep honom; men snart beherskade han sig åter, och hans läppar krökte sig leende.
— Gör processen kort, herr baron, yttrade han till Armfelt, och visa honom den sista tjensten så väl som den första: stöt ned honom! Det är synd, tillade han efter en stund, att han skall plågas.
Zamparelli lyfte upp sitt hufvud, under det Adlerstjerna talade. Han log. Leendet var betydelsefullt. Hur bitter Adlerstjerna än kunde vara, märkte han, att han egde sin mästare i Zamparelli.
