Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/256

Den här sidan har korrekturlästs

252

Med stolt förakt satte han dervid sporrarne i hästen och aflägsnade sig.

Armfelt frångick sin afsigt att låta fängsla Zamparelli, ehuru han derigenom måhända kunnat erhålla vigtiga upplysningar om anläggningarna emot sig; men han ville ej blottställa Adlerstjerna, hvilket antagligen inträffat, i den händelse Zamparelli blifvit stäld inför domstol och förhörd.

Louise Posse, olyckligtvis nu äfven inblandad i saken, kunde för öfrigt dervid lätt blifva komprometterad.

Zamparelli syntes för öfrigt redan halfdöd, och i alla afseenden var det så godt att lemna honom åt sitt öde, utan att vidare bry sig om honom.

— Nu till Neapel! yttrade Armfelt.

Prinsessan Menzikoff och mylady Munk hade misstänkt ett hemligt förtroende mellan Louise och Armfelt. Uppmärksamt följde de också allt, hvad som tilldrog sig, för att utforska verkliga förhållandet; men ehuru i sjelfva handlingen ingenting föreföll, som kunde minska deras misstanke, låg det likväl så mycken renhet och öppenhet, så mycken naturlig enkelhet och sanning i hvarje den minsta småsak, i hvarje ord och rörelse, att de i sina hjertan frikände dem båda två.

— Måhända har man narrat oss, yttrade den ena.

— Nej, ack nej, jag vet med fullkomlig visshet, att han älskar någon och att han blott skämtar med oss.

— Du vet det? Ah, min gud, hvem är då den okända?

— Också jag måste fråga, hvem är hon?

Upptäckten af det fruntimmer, som de trodde, att han egnade sin hyllning, var för deras af misstänksamhet och svartsjuka plågade hjertan ett ämne, som helt och hållet tog deras tid och tankar i anspråk.




Så snart Armfelt med de trenne damerna lemnat platsen, såg man Adlerstjerna återkomma från skogsbrynet. Försigtigt blickande omkring sig, närmade han sig till Zamparelli.

— Vakna upp, min vän, yttrade han till honom. Lefver du?

Men då Zamparelli ej rörde sig, lutade Adlerstjerna sig ned, strök håret ur hans panna och lyssnade till hans andedrag.

— Han andas, anmärkte han.

Adlerstjerna undersökte såret, hemtade vatten från en källa, hälde några uppfriskande droppar i hans mun samt tvättade bort blodet från såret och sökte att så godt han kunde förbinda det. Derefter tog han honom på sina axlar och bar honom in i skogsdungen bredvid, dit han äfven förde sin häst. Efter en stund återkom Zamparelli till sans.

— Hvad vill ni här? frågade han Adlerstjerna, då han igenkände honom. Låt mig dö i frid.

— Du får icke dö, du måste lefva.