hvilket ensamt innehade högsätet i en svällande divan. Detta fruntimmer var prinsessan Sofia Albertina.
På bordet framför henne låg en i miniatur förfärdigad kopia af Guidos tjusande mästerstycke, bekant under benämningen: Aurora.
Se här, huru en konstdomare beskrifvit denna tafla:
»Ännu betäckte nattens slöja hafvets rymder: endast då och då sprider den kokande böljans skum ett sken; ung, skön, okonstlad, klädd i flor af alla färger, fintliga och lysande sinnebilder af de skyar, som åtfölja henne, och hållande i sina händer blommor, synes helt hastigt Aurora i den omkring henne i rodnad stigande luften. Hon skyndar fram; med ett upprördt öga ser hon tillbaka på den kommande solen, som följer och med icke mindre rörelse betraktar henne: också kunna hvarken solen eller morgonrodnaden slockna; de vackra dagarne se de hvarandra knappast ett ögonblick. Fyra prägtiga hästar, som emellertid dansande stryka tätt förbi de himmelsblå luftströmmarne, draga den förgylda vagnen. Morgonrodnadens unga döttrar, dagens första timmar, så lika sin mor, så lika hvarandra, hålla leende hvarandras händer omkring vagnen, medan kärleken, sväfvande mellan gudinnan och hästarne, förer solens fackla: kärleken skakar den öfver verlden, och genast lyser dagen».
— Hvilket förträffligt arbete, yttrade Sofia Albertina, jag har aldrig sett en så lysande kolorit! Se, huru Aurora blickar tillbaka — hvilken blick — huru rörande, huru öm!
— Jag skulle dock vilja göra en anmärkning mot denna blick, inföll Armfelt; det är sant, att den är rörande, men den är icke nog varm, uttrycker icke nog kärlek. För min del ställer jag »Medlidandet» af Schidoni mycket högre.
— Och denna blomsterbukett, huru väl sammansatt, huru smakfullt tänkt.
— Äfven den, ers höghet, tycker jag icke rigtigt om. Det vore vackrare, mera artistiskt, om hon tappade några af sina blommor. Jag skulle vilja säga, att Aurora, som har bakom sig en hel natt af kärlek, nu, då hon vaknar vid solens barm, är här allt för dygdig, allt för allvarsam; hon borde i stället rodna och le, se på solen och tappa en ros. Huru mycket mer gripande är icke Schidonis »Medlidande» med sin svärmiska blick och med sin till hälften liksom undertryckta suck.
— Ni är för sträng, Armfelt. Betrakta dessa tårar, som dallra på kanten af Auroras ögonlock, huru klara, huru glänsande.
— Det är sant. Men det ligger icke nog värme och hänförelse i dem. De äro väl klara kristallperlor, det är sant; men en tår kan och bör, framstäld eller målad af ett snille, äfven uttrycka olika känslor. Tåren kan lika väl som hela ansigtet uttrycka vrede, hat, glädje, också kärlek, Det beror på den hjertats gudamagt, som för ögonblicket besjälar eller genomstrålar den. Här uttrycker tåren för mycket lugn. Hennes hjerta är i hvila. Älskade hon varmt och sant, så skulle också tåren vara full af en varm kärleksglöd.
