vid fönsterpallens fot, tätt utanför draperiet, en liten handske. Hon igenkände den; det var samma handske eller en till utseendet fullkomligt lika med den, som Armfelt några dagar förut visat henne och prinsessan Menzikoff. Utan att besinna sig, endast ledd af det första lifliga intrycket, hastar hon fram — lätt — ohörbart — och upptager handsken.
Men knappast känner hon den hvila i sin hand, förrän ånger och rädsla infinna sig, och hon ser sig omkring, hvarthän hon skulle kunna taga sin tillflykt.
Hon tyckte sig nästan hafva begått ett brott.
Handsken ville hon likväl icke lemna ifrån sig. Den var för henne ett bevis, hvilket hon ämnade använda mot den lättsinnige.
Hon visste, att det porträtt, som hon sökte, fans i ett rum ännu lägre bort. Ditåt således — ditåt.
Snabb och lätt som en gazell ville hon aflägsna sig, då hon — i detsamma hon vände sig om — såg ett ansigte med stora och stirrande ögon blicka på sig. I sin första häpnad visste hon icke, om det var en lefvande menniska, som satt der, eller en marmorbild, af konstnären mästerligt framstäld, föreställande öfverraskningen eller förvirringen.
Utan att hinna utreda dessa sina dunkla föreställningar ser hon, huru gestalten reser sig upp och hastigt, men tyst närmar sig henne.
Den kommande var ingen annan än öfverhofmästarinnan, hvilken, fördjupad i betraktandet af en gravyr och med ryggen åt dörren, icke märkt myladyns närvaro, förrän denna med handsken i sin hand ämnade aflägsna sig.
Öfverhofmästarinnan hade redan fattat henne i armen, innan hon hunnit besluta, hvad hon borde göra.
— Olyckliga, hviskade den förra henne dervid i örat, så tyst, som om hon fruktat för ljudet af sin egen röst, hvad har er nyfikenhet förledt er till?
Myladyn, som snart återkom till besinning, ämnade besvara förebråelsen; men öfverhofmästarinnan hindrade henne derifrån, läggande sina fingrar nedtystande på hennes mun.
I detsamma kände sig myladyn af öfverhofmästarinnan bortföras till de inre rummen. Myladyn förstod ej orsaken till hvad som passerade, men under intrycket af det allt för oförklarliga och hemlighetsfulla handlingssättet, iakttog äfven hon en tystnad, som knappast kunde öfverträffas af öfverhofmästarinnans. Lika två skuggor sväfvade de bort.
Då öfverhofmästarinnan släppte myladyns hand, drog hon den upphittade handsken derur och fäste den vid sitt skärp. Men i samma stund, som handsken gled ur handen, märkte myladyn, att något hårdt qvarstannade deri. Det var en liten ring; hon kände det genast. Förmodligen hade den suttit på någon af handskfingrarne och skridit af. Nästan leende i sin själ slöt myladyn sin hand kring den lilla återstoden af beviset emot Armfelt, i afsigt att under inga omständigheter lemna den ifrån sig.
