— Ni stammar, smålog Ferdinand; då gissar jag, hvad det är.
— Ers majestät gissar?
— När fruntimmer stamma, bruka de vara kära. Ju mera de stamma, desto kärare äro de. Ni älskar således.
— Ack nej, nej, men jag — hvad skall jag säga nu?
Ehuruväl mylady Munk icke ogerna sett konungens uppträdande, hade hans närvaro afkylt henne ganska betydligt. Visserligen var det icke utan en viss liten skadeglädje, hvarmed hon betraktade öfverhofmästarinnan, men hon kunde ej heller underlåta att egna henne en viss beundran för det sätt, hvarpå hon alldeles förvirrade konungen. Emellertid såg hon, att öfverhofmästarinnan befann sig i ett verkligt bryderi, kanske till och med saknade förmåga att ögonblickligt reda sig. Myladyns goda hjerta stod också genast hjelpande vid hennes sida.
— Ack, ers majestät, yttrade hon, vänd till konungen; egentligen är det icke öfverhofmästarinnan, som bör bedja ers majestät om nåd, utan jag.
Öfverhofmästarinnan spärrade upp sina ögon. Hvarthän ville mylady Munk?
Konungen smålog.
— Bed mig ej om nåd, men befall öfver mig.
— Saken är den, fortfor myladyn, att vi upptäckt någonting så tokigt, att vi deråt måste skratta.
— Det ha ni också gjort, och det ganska grundligt.
— På samma gång måste vi likväl äfven bedja om nåd.
Öfverhofmästarinnan var bara öra. Hon visste icke, hvad hon skulle tänka.
— Hvad har ni då upptäckt? sporde konungen.
— Att Armfelt, ers majestät, blifvit kär.
Öfverhofmästarinnan förskräcktes.
— Det vill säga, ers majestät, inföll hon också — —
En skalk lekte i myladyns blick.
— Ja, det vill säga, ers majestät, upptog hon likväl strax öfverhofmästarinnans ord, att han — Armfelt — upp öfver öronen blifvit betagen i — och det är just det, som är så tokigt — betagen i …
Hade man i detta ögonblick lagt örat till öfverhofmästarinnans hjerta, skulle man ha hört, huru det klappade.
— Betagen i …
— I »Medlidandet», ers majestät.
— Medlidandet? Hvad vill det säga? Medlidandet?
— Schidonis »Medlidande», ers majestät.
Konungen skrattade.
— Nu var det så, fortfor mylady Munk, att jag ville söka upp taflan här i afsigt att taga den med mig, då öfverhofmästarinnan förhöll mig det, enär det ju lärer vara strängt förbjudet att flytta någon tafla, men — huru jag pratade — gaf hon slutligen efter. Förlåt oss vårt tilltag, ers majestät, nåd, nåd!
